Panzanella är en av få saker jag är sugen på en riktigt het dag, men den funkar även utmärkt om man fastnat i en spännande OS-sändning en mulen eftermiddag och inte pallar ställa sig vid spisen.

Ibland kan jag bli alldeles galen på hur tillkrånglade recept kan vara. Det verkar finnas hur många panzanellapoliser som helst därute som dillar om att det måste vara ett visst osaltat bröd, att man måste rosta det först, att det ska stå och suga upp vätskan i si och så många timmar, att man ska planera för den dagen innan för att hinna blötlägga bönor som ska i – när den enda poängen med panzanella egentligen är att man kan använda överblivna bitar av vitt bröd tillsammans med färska tomater, gurka, mild lök och en rödvinsvinägrett och på ett kick få till en sommarsallad som både mättar och blommar i munnen. Florentinarens svar på omixad gazpacho, för att vara tydlig.

Självklart är panzanella lämpligast att göra nu, då tomaterna är som finast. Gurkan kan skalas men behöver inte kärnas ur och basilika till är förtjusande friskt, även om du kan ersätta den med något annat intressant grönt du hittar i trädgården eller i kylen. En paprika? Visst, i med den. Hur länge panzanellan ska stå och dra beror på om du vill prioritera att smakerna mognar på bekostnad av grönsakernas textur, men använder du vitt bröd av bake-off typ så räcker det att blanda ner brödet strax innan servering så att det inte soggar ihop totalt. Bitar av stabilare ljust surdegsbröd kan du antingen låta stå och dra med grönsaker och vinägrett (måtta 1/3 rödvinsvinäger + 2/3 olivolja + svartpeppar + salt)  - eller blöta, krama ur och blanda ner i salladen.

Som kontrast till det friska och syrliga är det gott med något salt, även originalet saknar det: sardeller, oliver eller kapris. Eller kanske halloumi – det är du som bestämmer, det är din mun. Glöm aldrig det.