I förra inlägget lovade jag att återkomma med mitt stifadorecept. Det blev mycket grekiskt, helt plötsligt. Kanske är det för att vi bestämt oss för att inte åka tillbaka förrän läget stabiliserats i Grekland, vi hamnade lite för nära kravallerna förra sommaren i Aten och lärde oss mer än önskvärt om hur man tar skydd mot tårgas. Men jag längtar ändå till Amorgos. På bilden, ungefär vid bussen, ligger Aegialis enda lilla torg. Där finns tavernan Asteria och det bästa man kan äta där är, enligt mina barn, makaronigratängen pastitsio och enligt mig och min man långlagad kaningryta, stifado.

Den där grytan har jag tänkt prova i snart två år, men av olika anledningar har det inte blivit av. Men så började det pratas kanin på flera håll efter att SLU tidigare i våras gått ut och boostat kaninkött som exempel på en långsiktigt hållbar köttproduktion och så blev jag sugen igen.

Först tänkte jag se om jag kunde köpa en vildkanin från Bonnarps, men det slutade med en tinad från Vreta Kaningård istället. Den var dekapiterad och urtagen och kanske lättare för känsliga typer att uthärda än Gittos hardcorekanin. Barnen hade i vilket fall som helst inga invändningar, inte heller vår sjuårige matgäst som för övrigt själv är kaninägare.

Kaninens ljusa kött påminner ganska mycket om kyckling men har en sötare smak, vilket passar fantastiskt bra ihop med söt, karamelliserad lök, vin, kanel och örter – och som jag påpekat innan är det kanelen som sätter den där speciella grekiska prägeln och binder ihop smakerna. Jag utgick från det här receptet och lade till och drog ifrån med inspiration från olika stifadorecept. I vissa marinerade man först kaninen i rödvin över natten, och eftersom jag lagade den en dag senare än jag planerat gjorde jag det med. Jag hade egentligen tänkt servera stifadon med ugnsrostad, cypriotisk  färskpotatis. Men det glömde vi förstås att köpa och istället blev det rött ris till. Det passade alldeles utmärkt förutom att färgspelet i bilden blev trist, dårå. Stifadon är god även en varm julikväll  med ett glas öl och när jag har lagat den här ett par gånger till ska jag prova Bendels kaningryta från Ischia och i höst kanske den här med plommon, bacon och konjak.Den observante läsaren noterar att jag inte doppat delarna på bilden i mjöl, jag tänkte på något annat och fick tillsätta det i grytan istället, utrört med vinet.

Stifado, grekisk kaningryta

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 6 (eller 2 grekiska bamseportioner)

Tid: Över natten + 3 timmar

Stifadominnet från Amorgos var att kaninköttet var så mört att det nästan föll av benen och att såsen kokat ihop betydligt längre än vad som brukar rekommenderas i recepten. Skulle du ha tillgång till grekisk oregano skadar det givetvis inte att smula ner den med på slutet, använd annars vanlig oregano.

• 1 st kanin, ca 2 1/2 kg
• 1 1/2 kg gul lök
• 1 burkar konserverade tomater
• 1 msk tomatpuré
• 2 dl rött vin
• 1 dl vatten
• 2 msk vetemjöl
• 2 rosmarinkvistar
• 2 lagerblad
• 2 kanelstänger
• 8 kryddpepparkorn
• 4 vitlöksklyftor
• 1 tsk honung
• 1 tsk grekisk oregano
• rejält med olivolja till stekning
• salt och svartpeppar

1. Stycka kaninen i sex delar: framben, lår och kroppen delad i fyra delar. Lägg den i en försluten påse med lagerblad, vin och kryddpeppar och låt marinera i kylskåp över natten.
2. Ta upp kaninbitarna, men spara marinaden till såsen. Torka av delarna och doppa dem i vetemjöl på ett fat. Hetta upp olivolja i en stor emaljerad gryta med lock och bryn köttet ordentligt på alla sidor. Ta upp och lägg åt sidan medan du steker löken.
3. Skala och skär lökarna i klyftor. Stek löken riktigt mjuk i ytterligare en slatt olivolja utan att den tar färg. Det tar en liten stund, men ju mer tålamod du har, desto sötare löksmak blir det i den färdiga grytan.
4. När löken känns bra lägger du ner kanindelarna och tillsätter vitlök, kryddor, örter, vinet/marinaden, vattnet, tomaterna och purén. Låt koka upp och sedan puttra svagt på spisen i cirka 2 1/2 timme. Se till att kanindelarna är under ytan så de tillagas jämnt. Mot slutet smakar du av såsen med honung, salt och oregano. Lyft ur de hela kryddorna och örterna innan servering. Kaninbenen är kvar vid serveringen, men är ganska lättfunna.
5. Servera stifadon med ugnsrostad potatis eller ris.

Hur återvänder man i tanken till de underbara grekiska Kykladerna och raderar minnet av ett helvetesdygn i Aten med strejk, tårgas och kravallpoliser med dragna vapen? Jo, så här:

Nikos melitzanosalata

Receptmakare: nikos, Marabu Aegiali/ Anna Billing

Portioner: 4 (som dippsås)

Tid: 35 minuter

Melitzanosalata är jämte tsatsiki den mest kända av de grekiska kalla rörorna. Auberginedippen påminner mycket om den libanesiska baba ganoush och turkiska patlıcan salatası men har färre ingredienser.

Många melitzanorecept förordar att auberginen ska grillas i ugn eller sotas över öppen eld, men i min vän Nikos amorgiska recept mixas hela frukten och då är det en fördel om skalet fortfarande är ätligt. Dessutom bakas vitlöksklyftorna inuti auberginen, vilket ger en söt och avrundad smak.

En gnutta citron får markera syran och en matsked majonnäs eller yoghurt nedblandad gör den här dippen till en av de godaste jag vet.

• 1-2 st auberginer (500 g)
• 4 vitlöksklyftor
• 2 msk olivolja
• 1 tsk citronsaft
• 1/2 tsk salt
• 1 msk majonnäs (eller tjock yoghurt)
  Extra olivolja, färsk oregano

1. Ställ in ugnen på 200 grader
2. Skär bort det gröna fästet men låt annars auberginen vara hel. Skär åtta kryss i skalet (fyra om du har två frukter).
3. Skala och dela vitlöksklyftorna på längden. Späcka auberginen med vitlöksbitarna, du får trycka in dem ordentligt i kryssen.
4. Lägg auberginen i en ugnsfast form och ringla över generöst med olivolja. Tillaga i mitten av ugnen i cirka 35 minuter. Prova med en sticka att innanmätet känns mjukt.
5. Mixa auberginen och vitlökarna släta med olivoljan i formen. Använd stavmixer.
6. Tillsätt pressad citron och smaka av med salt. Låt svalna något och blanda sedan ned en matsked majonnäs (eller yoghurt, men jag föredrar majo förutsatt att den är vinägerbaserad).
7. Servera kall som dippsås, till bröd eller som sidorätt. Ringla lite olivolja över och strö gärna kalamataoliver på toppen. Jag nöp av lite blommande oregano över min (den grekiska är förstås snäppet vassare än vår kungsmynta)

Förra helgen plockade jag en stor påse nässlor nere vid bäcken. Jag kom - kors i taket - ihåg att ta på mig handskarna och brände därför inte fingertopparna förrän vid rensningen. Att förvälla nässlor är ganska roligt annars, just att se de späda lila- och bronsfärgade skotten slå över i kraftigt grönt är lika fascinerande varenda gång.

Även ramslökens bladrosetter börjar titta upp. Den brukar vara som allra finast kring Valborg då vi brukar ha vildväxande grönmeny till grillningen, så det har blivit en del ogräsrecept genom åren. Jag har provat svenska, tyska och franska smaksättningar och kände att jag ville ta nässlorna vidare i en annorlunda smakkonstellation.

På Amorgos förra sommaren njöt jag av nybakade frasiga filodegspajer med spenat, purjo och fetaost. Bra blandning: purjons sötma lyfter spenaten och kanelen tar bort de syrligaste topparna av fetaosten.

Här har jag provat med nässlor och ramslök. Ramslöken ger en tydlig vitlökspräglad smak, ersätt med en finriven klyfta vitlök och purjo om du inte får tag i ramslök.

Om jag längtar till Grekland? Ja det gör jag, trots skrämmande antik manschauvinistisk lagstiftning och uttalanden som dessa. Lika ogärna som jag ser att alla svenska kvinnor fördomsfullt buntas ihop och förtalas, lika lite sympatiserar jag med dem som uppmanar mig att göra samma sak och bojkotta de stackars grekerna. Jag tänker resa dit igen.  

Frasiga nässelpiroger med ramslök, feta och kanel

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 8 st

Tid: 50 minuter

De här pirogerna passar fint till påsk, de går snabbt och lätt att smälla ihop och blir ett bra inslag på en kall buffé eller som tilltugg till ett glas kyld retsina. Jag använde mig av färdiga filodegsark och rikligt med olivolja till penslingen för maximalt fras. Kom ihåg att filoarken torkar blixtsnabbt när du vecklar ut dem, så håll de ark du inte jobbar med ordentligt täckta av en fuktig kökshandduk så länge.

• 2 liter späda nässlor (3 dl hackade förvällda)
• 6 st ramslöksblad
• 250 g fetaost
• 1 ägg
• 1/2 tsk kanel
• 1 nypa mald svartpeppar
• 8 kylda filodegsark
• 1-1 1/2 dl olivolja till pensling

1. Ställ in ugnen på 180 grader.
2. Skölj ramslök och nässlor i kallt vatten. Rensa nässlorna grovt och förväll dem i kokande lättsaltat vatten i ett par minuter. Slå av det svarta kokvattnet och skölj nässlorna i kallt vatten igen. Finrensa – utan att bränna fingrarna – och hacka dem fint tillsammans med ramslöken.
3. Smula sönder fetaosten och blanda i grönhacket, ägget och kryddorna till fyllningen.
4. Ta upp ett filoark i taget. Pensla arket med olivolja och gör ett så kallat treslag, vik in degarket från två håll så att du har en lång, rektangulär remsa framför dig på plåten. Pensla den med olivolja.
5. Lägg en matsked fyllning i det högra hörnet av remsan, vik över så att den bildar en trekant. Fortsätt vika degen kring pirogen tills remsan tar slut. Låter det knepigt? Kolla Elenas pedagogiska bilder här, det är inte svårt, jag lovar. Avsluta med att pensla pirogen med olivolja. Så tar du nästa …
6. Grädda pirogerna i mitten av ugnen i 30-35 minuter så att de får en härligt, gyllenbrun färg. Låt dem svalna något innan du sätter tänderna i dem.

En av de varmaste dagarna på Amorgos beslöt vi att vandra upp för de branta trapporna till klostret Panagia Chozoviotissa. Det låg 300 meter över havet ovanför Agia Anna och såg ut som det vore spritsat i sockerkristyr på den branta bergväggen.

Vi gick långsamt, långsamt för att barnen skulle orka och det kändes som en halv evighet innan vi var uppe. Inne i klostret var det svalt och skönt och så smalt att de mer korpulenta besökarna fick ta sig fram i sidled, som krabbor.

När vi kommit ända upp i toppen blev vi invinkade i en liten kammare med snidade besöksstolar. Alla fick ett glas kallt vatten och en liten bit hemgjord bergamottkonfekt pudrad med florsocker. De vuxna bjöds även på en liten stänkare som belöning för god klättring. Likören var gyllenbrun och första associationen var: ”jul”. Men redan vid andra klunken övergick smaken till något alldeles utmärkt  lämpat för trettiogradig hetta.

Först trodde jag att likören hette rakomelo (sprit + honung), men fick till min förvåning in rykande varm sprit med honung och anissmak när jag beställde den dagen därpå . ”Vi dricker den på vintern”, förklarade Lazaros i baren på Marabou.
På Amorgos heter munkspriten ximeni rakí. Och rakín var inte som den anissmakande turkiska, utan som en lokal variant på grappa, gjord på resterna från vintillverkningen. Spriten var sedan smaksatt med kanelstänger och en så rejäl klick honung att den nästan var trögflytande. Mycket god som avec, tyckte jag och köpte tvåliters PET-flaskor under disk inne i Aegiali. Dessutom menade tydligen redan Aristofanes att kvinnor borde ge sina män ett glas varje morgon för att hotta upp samlivet ( så hade han ju sinne för humor också…)

I Aten hittade jag senare liknande konfekt, loukoumia från ön Syros, berömd för sin tillverkning av mandelnougaten chalvadopita, nämnda konfekt och chalvas, grekisk halva . Loukoumia-asken innehöll bitar med smak av mastiha, ros och bergamott. Dem får jag nog behålla för mig själv. Till skillnad från Edmund Pevensie i Lewis berättelse Häxan och Lejonet, här i en ovanligt corny version, är det inget mina barn skulle sälja sin själ för…

Det här var sista inlägget från Amorgos. Men lite grekiskt har jag kvar i säcken, bland annat ett besök på den berömda Köttmarknaden i Aten som kommer i veckan.

Undrar egentligen vad som försiggår i en gets skalle när den står uppflugen på en klippa – on the top of the world – och tittar ut över det blå havet?

De första dagarna tyckte jag att det var oerhört pittoreskt att höra getskällorna ur varenda ginstsnår. Ett semesterljud, lika rogivande som åsnornas morgonskri, eller hundskallen som svarade på kyrkklockorna i Potamos några hundra meter över våra huvuden.

Men efter besöket hos Vangelis blev jag lite mer betänksam och tyckte plötsligt att klämtandet lät lite sorgligt. Att envist satsa på boskap som går så hårt åt vegetationen kändes lika aningslöst och kortsiktigt som den grekiska ekonomiska politiken i stort.

Fram till och med 1800-talet var Amorgos en rik ö som sålde vin, bomull, olivolja, tobak och virke. Det vittnar de många ringlande terasseringarna på bergssluttningarna om. Idag ligger de öde. Öborna odlar frukt och grönsaker för husbehov, men allt annat fraktas till Amorgos med båt.

Givetvis hindrade inte detta mig från att bli begeistrad av öns specialiteter: Vi åt grillad get på spett och provade den amorgiska specialiteten patatato, ugnsbakad getgryta.

Dessutom ystades getmjölken till en slags mjuk, lätt syrlig ost som användes i alla möjliga sammanhang. Den mest kända kallas xynomizithra, där xyno betyder sur, syrlig och mizithra anger att färskosten är gjord på får eller getmjölk och löpe. I Chora åt vi även en god hårdost, den pecoriniliknande ladotiri.

Chora var verkligen en sagoby, och det är inte alls svårt att förstå Luc Besson i valet av inspelningsplats. De ringlande gatorna ledde oss rakt emot den taverna som vår guidebok rekommenderat, To Xyma. Stället drevs av Theodoros som ensam tog emot beställningarna, tillagade de enkla rätterna och serverade vid borden. Förutom en obligatorisk grekisk sallad med xynomizithra och ett fat med ostar fick vi även en grovmalen fläskkorv med vitlök och fänkål som stoppats hos slaktaren i Katapola.

På vägen till klippbadet Mourou på östkusten köpte vi med oss frasiga inbakade pajer från Choras bageri. Det låg i utkanten av byn, strax intill den enda rondellen. Filodeg med spenat- och purjofyllning  var min favorit, medan barnen föredrog de choklad- eller vaniljfyllda. Bageriet sålde även  fina surdegslimpor, vilket var nog så välgörande för käkarna efter en veckas vitt fluffbröd från bagaren i Aegiali.

Annars var de godaste ostpajerna dem vi åt i den lilla strandbaren vid Kalotaritissa längst ner på öns västligaste spets, i närheten av det skeppsvrak som också användes som siciliansk location i Det stora blå. Trots att stranden låg så avlägset var barmenyn fin, och innehavarens moster bakade pajerna som levererades dit. Getosten i dem hade spetsats med kanel för att runda av syran i smaktopparna (samma knep som i min grekiska carbonara) och den var underbar i hettan tillsammans med en kall öl. På bilden till höger en weissbier, men annars drack vi mest det grekiska ölmärket Mythos.

Vilken smak är egentligen mest grekisk? Syran i fetaosten? Beskan i kalamataoliverna? Eller kanske anisen i ouzon? Jag skulle vilja hävda att det är kåda.

Kåda som den aleppopinjekåda i faten som retsinan lagras i och som den kådaliknande saven mastiha som tränger fram ur snitt i grenarna på mastixbusken.

Busken växer runt stora delar av Medelhavet och på Kanarieöarna, men det är bara på ön Chios som saven går att utvinna, låta stelna till små droppliknande kristaller och sedan sälja – dyrt. Rent eller som olja, i sprit, som karameller, tvål, krämer…

Jag åt glass med pulvriserade mastihakristaller på Amorgos, men hakade upp mig lite på den något grusiga konsistensen som blev av pulvret. Så mot slutet av resan passade jag på att köpa med mig en liten flaska mastihaolja istället från Mastiha Shop i de flashiga kvarteren i Athen kring Syntagma.

Vi har förresten äntligen kommit till skott och nätat in vårt svarta mullbärsträd till skydd mot de bärtokiga sparvarna. En hel näve solmogna mullbär fick jag därför ihop, alldeles lagom till fyra glassportioner.

Yoghurtglass med honung och mastiha

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 4

Tid: 60 minuter + vila över natten

Igår var det grekiskt varmt även här hemma, så då gjorde jag en svalkande yoghurtglass med honung och mastiha. Mastihan ger en lite sträv, nästan skogig, smak samtidigt som den är uppfriskande. Glassen blir bra även utan mastiha – fast inte fullt så grekisk, förstås…

• 500 g yoghurt
• 1 dl honung (flytande)
• 1 msk strösocker
• 1 gelatinblad
• 3 äggulor
• Skal från 1/2 citron (ekologisk)
• 1-2 droppar mastihaolja

1. Blötägg gelatinbladet i en skål kallt vatten (ca tio minuter).
2. Skölj och riv det gula skalet av citronen. Har du inte mastiha i så kan du använda skal från hela citronen.
3. Lägg  yoghurt, citronskal och socker i en tjockbottnad kastrull. Låt blandningen koka upp.
4. Tillsätt honung och lös upp den med de övriga ingredienserna.
5. Knäck och dela de tre äggen. Spara gulorna i en bunke och vispa dem hårt.
6. Häll yoghurtblandningen i en jämn stråle och vispa ner tillsammans med äggen.
7. Tillbaka med blandningen i kastrullen igen. Låt sjuda på svag värme i en kvart.
8. Krama ur gelatinet och låt det smälta helt i den varma blandningen.
9. Sila av skalbitarna genom en finmaskig sil och kyl glassmeten i ett vattenbad.
10. Droppa i mastihan och vispa väl.
11. Plasta in skålen – så att inte massan tar smak av annat – innan du ställer den i kylskåpet. Där kan den stå och gona tills smaken mognat ordentligt, i alla fall över natten.
12. Ta ut smeten ur kylen och kör den i en glassmaskin i cirka 30 minuter.
13. Garnera med lite färska bär och ät upp hela rasket för rätt Nära-Grekland-Upplevelse.

Tänk vilken lycka när ett sommarregn faller över en grekisk ö! Hur alla växter liksom spritter till, girigt suger i sig dropparna och en nästan bedövande väldoft sprids över kullarna. Regn är väldigt sällsynta på Amorgos så här års, men just den här dagen, när vi skulle besöka örtsamlarna i bergsbyn Langada, överfölls vi utan förvarning av en ljummen dusch.

Trots öns litenhet rymmer Amorgos flora nästan 600 vilda arter. Örter i ett så kargt och torrt landskap får en hög koncentration av aromer och Vangelis Vassalos och hans fru Elena drar nytta av detta i företaget Iamata där de skördar, torkar och distribuerar vildväxande örter till restauranger och destillerar somliga till aromterapioljor. Varje vår lär de upp och anställer plockare som finkammar sluttningarna, en grekisk variant på samma idé som Rittmans Jordnära. 

Den lilla butiken i Langada var fylld av knippen och torklådor med vild rosmarin, timjan, kamomill, johannesört, malört, mynta, kyndel, salvia och en starkdoftande citronverbena, med det poetiska namnet louisa på grekiska. Dessutom odlade de själva basilika, koriander, ringblommor och annat på gångavstånd från det egna huset.

Vangelis fick bråttom att lyfta in torklådorna under arkaden i skydd mot regnet medan vi pratade om Amorgos svårigheter att behålla sin artrikedom. Getskötseln på ön har exploderat  i modern tid och de nitiska djuren strövar fritt och äter allt i sin väg, med torka och erosion som följd. Vangelis suckade över att det var bra mycket svårare att engagera plockare än bilburna herdar och att många öbor tänkte bedrövligt kortsiktigt.

Men Iamata satsar: de distribuerar redan örter till restauranger på ön, bland annat till  Taverna Nikos i grannhuset som specialiserat ig på ekologiskt och närproducerat och som drivs av Vangelis bror. De har försäljning över internet av både torkade örter, oljor och andra produkter som de framställt i sitt laboratorium.
Nyligen fick de besök av ett gäng norska kockar som blev så imponerade att de beslöt sig för att direktimportera till sin restaurangkedja.
När regnet dragit förbi följde jag med Vangelis till ett ställe bakom åsnehagen där det växte vild oregano. Vi plockade en bukett som jag knaprade på och smaken var så stark och pepprig att det nästan brann i munnen. Vangelis skrattade och sade att öbefolkningen sällan använde denna potenta krydda eftersom den så lätt överdoserades, men det kanske kunde bli ändring på den saken så småningom, han sålde mycket av den. Hans egen favorit var annars salvia, den vanligast vildväxande örten på ön med en oöverträffad koncentration av doft och smak.

Amorgos har knappt 1900 bofasta. De flesta bor antingen i centralorten Chora uppe i bergen eller i hamnarna Aegiali eller Katapola. Invånarna i de två sistnämnda byarna avskyr varandra hjärtligt, mellan dem råder en glödande konkurrens som bara liksom måste till för att krydda vardagen på en liten ö i havet.

Vi håller på Aegiali som den bättre av de två. Omgivningarna är vackrare och byns atmosfär mer avspänd än Katapolas, vars gatubild dominerades av mysbohemiska tyska pensionärer, lite som på Mallorca.

Aegiali består egentligen av tre små byar kring en dalgång: Aegiali vid vattnet med Potamos och Tholaria flankerande på bergssluttningarna. En kväll åkte vi upp till tavernan Thalassino Oniro i Tholaria för en middag med utsikt.

Det var vår hyresvärd Mihalis som rekommenderat sina vänner Yannis och Sophias taverna uppe vid den vackra kyrkan i Tholaria. Yannis fiskade oftast själv den fisk som serverades på menyn, och specialiteten var hummerpasta. Den gick inte att få denna kväll, men jag föll pladask för löftet om en pinfärsk, grillad blacktail (en sorts sea bream).

Till den fick jag risfyllda paprikor och en varm sallad på vlita, eller grön amaranth, som är en spenatliknande bladgrönsak som skördas och äts förvälld innan blomningen i augusti. Min man åt långtidslagat getkött som var så mört att köttet nästan föll isär och barnen mumsade nyrullade lammfärsköttbullar med mynta.
När maten var uppäten och kaffet urdrucket kom Yannis ut med lite hemgjord stark likör. Och så satt vi där på terassen under bougainvillan medan solnedgången rosafärgade kyrkfasaden mittemot, prästen tog sitt kvällskaffe och en åsna lunkade förbi i trappan på väg hem.
Yannis berättade även för mig hur han gör sin fava, den traditionella ärtröran med gula ärter, (favas) från Santorini och som inte bör förväxlas med de fava beans som Hannibal Lecter väste om.  Man tror att röran ursprungligen gjordes på bondbönor och att termen därför levt kvar även sedan de ersatts med de enklare gula små ärterna.

Receptet är busenkelt och skiljer sig en del från det Alexandra Pascalidou har med i sin fina grekiska kokbok. Hon blandar nämligen ner socker, salt, olivolja och hackad rödlök i sin dip.

På Thalassino Oniro serveras favan ljummen, direkt från grytan med olivolja ringlad ovanpå, precis som hummus, för att konsistensen inte ska förstöras av oljan. Tillbehören som citron och strimlad rödlök får gästen själv blanda vid bordet.

Jag köpte med mig gula fava-ärter hem och har provlagat med både dem och med svenska gula ärter. Blötläggning behövs inte med Santorinisorten och den svenska favan blev blekare i färgen men smakmässigt förbluffande lik originalet. Koktiden fick förlängas en del eftersom de svenska ärterna är större. De är också något sötare i smaken, så jag skulle tvärtemot Pascalidou vilja avråda från ytterligare sötning.

Fava – ärtröra från Kykladerna

Receptmakare: Yannis, Thalassino Oniri/ Red: Anna billing

Portioner: 4 (tillbehör)
Tid: 12 timmar + 50 minuter

Billig och god grekisk bondmat på gula ärter – kykladernas svar på pasta. Kan ätas varm eller kall. De vanliga tillbehören är tunnskivad rödlök och citron, men om vintern kan favan även serveras med stekt fläsk. Pröva även en svensk variant med kallpressad rapsolja, klippt gräslök och mörkt rågbröd.

• 2, 5 dl gula ärter
• 7, 5 dl vatten
• 1 gul lök
• 1/2 tsk salt
• Till servering:
• 1 rödlök, strimlad
• 1 citron i klyftor
• Olivolja av god kvalitet.

1. Blötlägg ärterna i cirka tolv timmar.
2. Koka upp dem med vatten och salt. Skala och kvarta en gul lök och låt den koka med.
3. Sänk temperaturen och sjud ärterna i 40-45 minuter. Skumma av med hålslev.
4. Mixa ärterna med stavmixer till en jämn röra. Servera ljummen eller kyld med ringlad olivolja, citronklyftor och finstrimlad rödlök som förrätt eller smårätt.

Smack, smack, smack. Fjorton gånger daskar Nikos bläckfisken mot kajens grova betong för att den ska släppa bläcket. Efteråt sköljer han den i en hink med havsvatten och tvättar bort det löddrande bläcket mot den skrovliga ytan. Sköljer igen, gnuggar igen. Som man gör med semestertvätten i vasken. Sedan är den vit och ren och färdig att tillreda. Nikos föredrar den skuren, doppad i vetemjöl och slutligen friterad. Med ett glas ouzo såklart.

Ja, vi är i Aegiali på Amorgos sedan en vecka tillbaka, på flykt undan Bamseklubben. Den var mycket nära, Bamseklubben, efter fjolårets semester. Vi hade lyckats pricka in vår årliga bilresa till Provence i en sällsynt olycklig fas, där alla vara barn verkade vara besatta av dämoner samtidigt, och kom hem som urkramade disktrasor.

”Nästa år”, sa vi till varandra, ”då är vi nog redo för Bamseklubben”. Men när min man väl viftade med broschyrerna i vintras greps jag av djup Bamse-ångest. Skulle jag verkligen stå ut med en helt osjälvisk semester med enbart gratis glass vid poolkanten? Istället började jag febrilt leta efter alternativ. Vart åker man när man vill att alla ska kunna hitta glädjeämnena och känna att de kan få slappna av utan specialdesign?

Det var då jag kom på att vi ju skulle kunna ta färja till en lugn, grekisk ö. Bara hänga där i två veckor och låta tiden flyta på. Gå ner i varv, läsa, spela backgammon och badabada varje dag. Jag peppade familjen med lite filmvisning av Det stora blå och saken var klar! Vi är äntligen här, åttaåringen läser Harry Potter, sexåringen bygger avancerade droppslott och fyraåringen går balansgång överallt i sina skära flip-flops. Jag och min man läser böcker och orkar vara precis så roliga som situationen kräver. Maten är ljuvlig, Amorgos är en underbar ö och jag softar lite med bloggandet.

Men jag har blivit bra polare med hyresvarden Mihalis, som i sin tur känner typ alla på hela ön, så ni kan ge er på att jag har fina recept och matinlägg  med mig härifrån. Glad midsommar allihop!