Ingenting i världen kunde dock avhålla mig från att fylla ränseln  med saker därifrån: små valnötskakor, söta svartvinbärs-maränger, choklad med hallon och pistagenötter och en liten ask med bakelser. 

Ottolenghi öppnades 2002 av  Yotam Ottolenghi och Sami Tamimi, båda uppvuxna i Jerusalem, men den ene i den judiska västra delen och den andre i den palestinska östra. Deras vägar möttes i London och resulterade i en restaurang och ett konditori där konstnärlig och smakmässig fulländning är det enda vettiga epitetet.

Idag finns fyra restauranger i London: Notting Hill som mest är butik och take-away men har tio sittplatser, Kensington, Belgravia och Islington, där de har plats för femtio sittande och där du också kan äta frukost, lunch och middag.

Ottolenghi blandar fritt mellan persiskt, palestinskt, engelskt och kaliforniskt och är ett måste om du är något sådär matintresserad. Rätterna och bakverken på de dignande faten får lysa som konstverk, presenterade på gallerivis mot en skinande vit bakgrund.

Jag vet i alla fall var jag ska boka bord nästa gång. Tills dess får jag hänga med näsan över den fantastiska kokboken och drägla över recept som skårade ankbröst med blodapelsin och stjärnanis, harissamarinerad kyckling med grapefruktssallad och, hjälp mig, smörstekta jätteräkor med tomat, oliver och arrak, eller världens godaste brownies…

Men alla jag kände, speciellt antikvariatägarna, avrådde mig bestämt med motiveringen att det var världens sämsta business och att de aldrig hade givit sig in i branschen om de vetat. Jag slog det ur hågen men fortsatte grunna på vad som skulle kunna få en liten fristående bokhandel att gå runt .

Förmodligen behövde den kombineras med servering av något slag så att bokälskarna verkligen tog sig dit kontinuerligt och kanske då och då till och med handlade en bok.

I förra veckan fick jag se  hur en slipsten ska dras: På en sidogata till Portobello Road ligger nämligen Books For Cooks, en kokboksaffär lika pittoresk som om den vore påhittad av Richard Curtis. Men det är den dock inte utan har istället legat på Blenheim Crescent sedan 1983.

Books for Cooks samlar alla upptänkliga kokböcker, cirka 8000 titlar, under att och samma tak. Längst in i lokalen släpper ett atriumfönster in dagsljus över ett litet kök och några bord.

Varje dag väljer man ut dagens kokbok, lagar recept ur den och säljer maten i restaurangen. Dessutom har butiken ett fullspäckat workshop-program varenda vecka.

Books for Cooks drivs sedan några år tillbaka av det äkta paret Rosie Kindersley och kocken och kokboksförfattaren Eric Treuille. De kom båda två  dit som kunder, fastnade för jobbet och för varandra och övertog slutligen verksamheten, så lite filmiskt är det allt ändå…

När jag var där stegade precis kokboksförfattaren Colman Andrews in genom dörren. Vi stod och pratade lite om irländsk mat och om svensk. Han berättade att Eric hade lagat  leek & oatmeal soup och cider roasted pork with sage ur hans kokbok The Country Cooking of Ireland och jag beklagade djupt att jag inte kunde stanna så länge att jag fick smaka.

Ett kokboksköp blev det i alla fall, Ottolenghi: The Cookbook. Colemans bok får jag ta och beställa på nätet istället, det hade blivit för tungt att asa runt i London med den i ryggsäcken i en hel dag.

Men under mitt nästa besök ska jag försöka se till att ha ett tillräckligt spatiöst schema för att  kunna få glida ner i den röda skinnsoffan, bläddra mig igenom alla de där kokböckerna jag aldrig hinner med och sedan äta ett vällagat överraskningsrecept  i det lilla provköket.

På tre dagar betade vi av Sainsbury’s, Tesco, Waitrose med flera. Vi hänfördes av de stora jättarna som Whole Food Market och Selfridges, tittade närmare på coffeeshops/take-awaykedjor som Eat och Pret A Manger och försökte tänka ut vad som skulle kunna funka hos oss och vad som trots allt gjorde sig bäst i en världsmetropol. Ett är säkert: vi är milsvida efter med den ekologiska, kvalitativa snabbmaten i Sverige.  Undrar vad alla producenter väntar på, vi vet ju vad marknaden uppenbarligen vill ha!

Som grädde på moset hade jag fått en lapp med lite tips från Jan Hedh som han tyckte jag borde se och som visade sig vara precis så fantastiska som jag hoppats. Sista dagen hann vi med en runda till Borough Market innan vi kastade oss i tunnelbanan till Heathrow. Det kommer att sippra ut på bloggen under den närmaste tiden.

Om man ska trava runt i en storstad en hel dag är det viktigt att frukosten blir lyckad. Första dagen var vi på väg mot Notting Hill och stannade till på Raoul’s efter en lokkomendation.

Det var (naturligtvis) ett riktigt skönt ställe, jag hade lätt kunnat hänga där hela förmiddagen och ska jag någon gång driva en restaurang ska jag nog satsa på gula markiser som silar det kalla vårvinterljuset. Funkar lika bra här som i Arles.

Det övriga sällskapet beställde en engelsk frukost. Själv tog jag en frittata med chorizo och salladslök, kaffe och en syrlig  jorgubb/açaismoothie. Frittatan var mycket god, så jag slängde ihop en egen här hemma i dag. Jag hade ingen chorizo men väl en lufttorkad Salsiccia Montanara som jag köpte på Borough Market.

Frittata med salsiccia och vårlig lök

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 4

Tid: 30 minuter

Den här frittatan åt jag på Raoul’s i Notting Hill. Fast då med chorizo istället för salsiccia. Nära att jag skrev vårlök. Visst är det frestande att översätta rätt av, salladslök är inte ett dugg poetiskt…

• 8 ekologiska ägg
• 1 dl kaffegrädde
• 4-5 salladslökar
• 75 g salsiccia (lufttorkad)
• 50 g pecorino (romano)
• Olivolja
• Salt och svartpeppar

1. Värm ugnen till 200 grader.
2. Knäck äggen i en skål och vispa ihop dem med en slatt grädde. Smaka av, salta och peppra.
3. Skiva salladslökarna tunt och skär sedan korven i tunna skivor. Ta av skinnet.
4. Fräs upp ordentligt med olivolja i en ugnstålig stekpanna. Tillsätt den skivade löken och stek den lite snabbt.
5. Häll i äggstanningen och låt frittatan stelna på medelvärme i cirka tio minuter. Lägg ett lock ovanpå.
6. När någon minut återstår lägger du ut korvskivorna på den koagulerade ytan och strör den rivna pecorinoosten över.
7. Grädda färdigt frittatan i övre delen av ugnen i cirka tio minuter till.
8. Servera vid frukost eller som lunch. Kan även ätas kall.

För tio år sedan slog KPK, konsumentpackat kött, igenom i svenska livsmedelsbutiker. Att få köttet styckat och paketerat centralt förbättrade ekonomin för många butiker som därför stängde sina styckningsenheter på plats. En stor del av svenskarna verkade inte heller ha något emot att handla KPK, kött var liksom inte på agendan då, det var knappt att man i butikerna vågade klargöra kopplingen mellan djur och biff.

I vår butik såg vi oss stå vid ett vägskäl:  Antingen skulle vi lyssna på de ekonomiska rådgivarna som propagerade för att vi skulle stänga avdelningen eller välja att ha kvar vår köttavdelning och våga lita på att det ändå var vad våra kunder önskade. Vi valde det senare alternativet, och det är vi glada för.

Men i och med beslutet kvarstod en del problem. Dels måste vi arbeta med att minska det synliga hanteringssvinnet för att ha råd att driva avdelningen – det löste vi med hjälp av att anställa kockar i projektmodellen Resurskocken –  dels så var det nödvändigt att vi profilerade köttavdelningen tydligare så att kunderna blev varse om vad vi faktiskt gjorde på plats i butiken. Vi slog ett stort hål för fönster i väggen så att man från butiken kunde se rakt in i styckrummet och började sälja kött över disk.

Men det där med korven då? Jo redan för drygt två år sedan knatade min man och jag  till Taylors & Jones butik på Kungsholmen för att prova deras fantastiska korvar och fråga om vi kunde bli skånsk återförsäljare. Och det fick vi. Från början gick försäljningen lite trögt, men sedan ökade den undan för undan.

När vi sedan fortsatte att arbeta med färdigmaten i Resurskocksprojektet slog det mig att det hade varit väldigt roligt att baka in korvmakeri i det hela. David och Gareth lovade att hjälpa oss med detta eftersom de sympatiserade med projektet och dessutom vurmar för ökat hantverkskunnande. Fyra stycken från vår köttavdelning åkte upp i somras och fick lära sig stoppa korv mitt i Taylors & Jones värsta grillrush.

Jag såg framför mig att man kunde använda äpple, lök och annat som sorterats ut från frukt- och gröntavdelningen och smaksätta korven med. Men då måste det vara tillagat så att det inte kontamineras av jordbakterier. Vitlök och gul lök i korv måste till exempel vara burkat eller fryst för att få användas. Av samma anledning kan man heller inte använda färska kryddor i korv som ska säljas i butik.

Kött vars bäst-före-datum var satt till samma dag kunde inte heller göras korv på, eftersom kunden gärna vill ha några dagars hållbarhet på den råkorv som skulle säljas över disk.
Men om man både kunde stoppa och tillaga  korven samma dag som köttet sorterades ut men ändå inte passerat bäst-före-rekommendationen?

Då skulle korven kunna stekas av våra kockar och säljas iväg varm tillsammans med syrad kål, en klick skånsk senap och en god surdegsbulle. Så tog vi fram vår bratwurst, tunabrat, som ska ingå i en upphottad variant av korv med bröd eller med äkta potatismos. Den bratwurst som säljs rå görs på kött med samma hållbarhetstid som övriga råkorvars, och har vi inget överskott gör vi braten av kött med samma fetthalt, fläsktrea, som vi använder till de andra korvarna.

Sedan dess har planeringen pågått för fullt. David och Gareth kunde tipsa om utrustning och förse oss med fjälsterkontakter och annat. Vi har införskaffat en hydraulisk korvstoppningsmaskin, som styrs med knäet för att händerna ska vara fria, och byggt om en gammal ostkyl till ett sprillans nytt korvrum.

Pappersarbetet har varit rigoröst. Varje korvsort måste skickas in separat för godkännande. Dels för att fastställa innehållet, dels för att upptäcka eventuella bakterier. Så fort en ingrediens ändras så måste man göra en ny ansökan. Som tur var är vi vana vid noggranna egenkontroller av hygienen i avdelningen, men det tog lång tid innan alla ritningar var godkända.  Hälsovårdsnämnden skulle säga sitt och personalen fick en omfattande  HACCP-utbildning av Anticimex. Nu har vi skickat iväg korv på provtagning för att få det sista godkännandet och väntar oss börja sälja korv i nästa vecka.

Men vi ska inte göra Taylors & Jones recept utan hittar på egna. Den uppgiften har legat på mig och jag har justerat korvrecept och provat smaksättningar så att jag är alldeles utmattad och barnen bönat om att få slippa äta korv till middag varje dag.  Men roligt har vi haft! 

Förutom bratwursten ska vi göra skånska fläskkorvar (med tillägg av eget äppelmos eller karamelliserad lök), bacon & salviakorv, chorizo, salsiccia, fänkålssalsiccia och en fransk saucisse som min svägerska Mischa har varit med och tagit fram och som vi därför döpte till mischelinare. I nästa vecka ska vi fortsätta prova ut en merguez i lammfjälster tills vi fått den som vi vill ha den och jag drömmer också om en lammkorv med rosmarin och hackade, torkade aprikoser.

Sen får vi nog ta fram lite nya sorter inför grillsäsongen. En riktig boerewors hade varit kul till braillen under sommarens  fotbolls-VM. Och salsiccia i en enda stor ”rulle” att lägga på gallret.

Vi kommer att fortsätta sälja Taylors & Jones engelska korvar som ett komplement till våra sorter. För vem skulle kunna överträffa deras Cumberland eller Beef & Guinness?

För några veckor sedan när jag efterlyste idéer till butiken, så skrev Ylva att hon gärna hade velat kunna köpa ekologisk färdiggrillad kyckling. Hennes önskan fick mig att återuppta funderingar kring alternativ till den vanliga grillkycklingen i butiken.

Jag vände mig till Birgitta på Bosarpskyckling utanför Blentarp (en kvarts resa från där jag bor). Vi beslöt oss för att träffas och se om vi tillsammans kunde spåna fram lite nya ekologiska grillprodukter, med andra kryddningar och testa dem i butiken.

Bosarpsgården, en fyrlängad skånegård i rött tegel, lyste vackert i solskenet men det var bitande kallt när Birgitta och jag halkade runt för att titta till kycklingarna. Deras stallar påminde lite om flyghangarer och låg utspridda över ett ganska stort område. Fiffigt nog fanns det medar nertill så att stallen kunde flyttas fram och tillbaka vid rengöring.

Det här är första vintern sedan starten som kycklingarna väljer att inte gå ut även om de kan, berättade Birgitta. Men personalen hade ändå lagt upp stora vallar med snö och halmbalar för att hindra den isande vinden. På somrarna brukar kycklingarna gå upp i skogsdungen på dagarna och kommer bara hem när det serveras mat.

I kycklingstallarna var det lugnt och fridfullt, inte det där uppstressade kacklet som fåglar i panik kan avge. I varje stall rymdes 1300 kycklingar och fast de hade gott om utrymme i halmen så kurade de ihop sig för att bättre hålla värmen. Halmbädden på bilden var en del i ett spel där kycklingarna turades om att inneha toppositionen.

Väl inne i Birgittas kök ringde telefonen oavbrutet. Där märktes verkligen de gamla flygvärdinnetakterna, för hon var så där tålmodigt proffstrevlig oavsett vad samtalet gällde. Helt plötsligt log hon spefullt och räckte över luren till mig.

I andra änden hade jag en välartikulerad stockholmsdam som berättade att hon köpt en Bosarpskyckling och undrade vad hon skulle göra med den. Laga mat kunde hon inte. Och ingenting hade hon hemma heller.

Nähä, sa jag. Har du gul lök hemma? Ja det hade hon. Och smör och en skvätt vitt vin? Jo, fast vinet hade hon tänkt dricka upp. Då så, sa jag, då tycker jag att  du borde göra en fantastisk fransk kycklinggryta med karamelliserad lök:

Kyckling i karamelliserad lök

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 6-8

Tid: 80 minuter

Underbar fransk kycklinggryta med löjligt enkel smakpalett. Stå emot lusten att krydda mera och pröva receptet rakt av. Passar perfekt till ekologisk kyckling där du inte vill krydda bort den goda smaken.

• 1 ekologisk kyckling (2,5 kg)
• 1,5 kg gul lök
• 85 g smör
• 3 msk vetemjöl
• 2 dl vitt vin
• (alt. 1,5 dl vatten och 2 msk vitvinsvinäger)
• Salt och svartpeppar

1. Stycka kycklingen och dela den i arton-tjugo delar. Tvätta händerna ordentligt och använd separat kniv och skärbräda.
2. Skala och  halvera lökarna. Skiva dem grovt.
3. Salta och peppra kycklingbitarna på alla sidor.
4. Smält hälften av smöret i en stor tjockbottnad gryta och bryn kycklingbitarna jämnt på hög värme. Dela upp stekningen i omgångar så att alla bitar får plats. Lyft upp de färdiga bitarna ur grytan och håll dem varma vid sidan av.
5. I det kvarvarande smöret fräser du sedan löken sakta tills den mjuknar och faller ihop. Rör runt så att den inte bränns.
6. Blanda i vetemjölet, lite i taget och tillsätt vinet. Rör om och klicka i resten av smöret.
7. Lägg nu tillbaka kycklingbitarna i grytan och bädda ner dem bland löken. På med locket och låt puttra på svag värme i cirka 40 minuter. Rör om då och då.
8. När kycklingen är färdiglagad och löken förvandlats till en härligt söt och mjuk sås kan du smaka av med salt och rikligt med nymalen svartpeppar. Kokt potatis och en grön sallad med vinägrett är allt som behövs till, simplicity rules.

Får därför inte vistas bland opackade livsmedel, vilket nog är det enda som just nu kan hindra mig från att smita in i köttavdelningen och diskutera korvprojektet. Vi befinner oss på upploppet med den första provtagningen på torsdag.

Inte vill jag laga mat heller, så jag hade inget nytt kul att blogga. Men så kom jag på att jag faktiskt måste nämna något här om våra lediga platser. 

För nu är vi snart klara med utbyggnaden av vårt kök och behöver en riktigt vass kallskänka till vår färdigmatssatsning. Är du salladsälskare och vill vara med och ta smörgåstårtor till oanade höjder är du hjärtligt välkommen att söka.

Sedan nåddes jag av ett tråkigt besked under semestern; vår duktige styckargesäll Christian  lämnar oss för att bli avdelningschef på ICA Maxi i Lödde (grattis ni som handlar där). Så nu behöver vi även snabbt hitta en ny styckare till vår köttavdelning med manuell disk. Det kan bli knepigt, för skickliga styckare växer inte på träd i dessa KPK-tider när så många avdelningar lagts ner och butikernas kött styckas och packas i Västerås.

Är du själv intresserad av jobb eller vet någon annan som borde söka kan du läsa mer om tjänsterna här.

Familjen, ja. Förutom våra egna tre barn så har vi med ett extrabarn och bägge hundarna (de skulle vara på pensionat men fick lägligt nog ögoninflammation).

Dessutom ”vår stora, feta skånska släkt” som svägerskan brukar kalla den.
I år kommer tjugoåtta släktingar att vara i Sälen samtidigt. Vi bor dock inte i samma stuga, eller ens i samma by allihop, men vi samlas och äter hos varandra om kvällarna.

Det blir inga större överraskningar; fjällveckan är full av små traditioner att följa och bryta mot. Jag vet till exempel redan att vi får fantastiska kroppkakor som min mans morbröder har lagat, ärtsoppa med varm punsch och skånska pannekagor hos svärmor, kycklinggryta hos svägerskan och gulasch hos kusinen.

Själva brukar vi laga svamprisotto, men i år har jag asat med råkorv som vi stoppat i butiken istället (ska berätta mer om korvprojektet  när jag kommer hem). Det blir för mycket jobb att stå och hacka grönsaker åt en så stor sats risotto som skulle ha krävts för att mätta alla. 

Annars då? Bästa våffelstället: Joänget. Bästa lunchen: Lisa Elmqvist i Sälen. Bästa middagsfriden: Lammet och Grisen med gott vin och kött till oss vuxna och lekrum och filmvisning för alla barn.

Jag kommer att hänga många timmar i legotältet och satsa på att köra ett varv runt fjället varje dag.  Idag var jag på handarbetsworkshop på Kulturen och blev himla sugen på att virka mig en OS-mössa, eller i alla fall ett iPhonefodral (så jag inte ska ta miste). Vi får se om det gått över tills jag kommer upp. Ha en bra vecka, så hörs vi när jag kommit hem.

Själv var jag rätt trött och fortfarande mätt av pannkaksoset från gårdagen (stekte sju olika sorter till ett tidningsjobb) så en enkel och snabb ärtsoppa, utan pannkakor,  kändes helt rätt att servera till lunch.

Som ni kanske känner till vid det här laget gillar jag mixade soppor. De är snabba och goda och bra att ha med sig på utflykter som ett komplement till smörgåspaketen. Dessutom förhindrar den släta konsistensen vilsamt nog  att jag blir avkrävd en detaljerad  innehållsdeklaration.

Den här ärtsoppan är en favorit som med sin pigga färg också uppskattas av barnen. Själv åt jag åt den första gången för tre år sedan hos Naked Juicebar när de precis hade slagit upp sina portar på köpcentrat Nova i Lund.

Jag blev helförtjust i konceptet, menyn och Marias och Steves underbara storytelling: ”large, plump, Australian mangoes fell in love with crisp tasty Swedish berries”. Vi snackade ihop oss och beslöt att prova dagliga leveranser av färska smoothies och soppor för försäljning i butiken. Tyvärr blev vi snabbt varse om att kvaliteten inte kunde bibehållas när produkterna mixades i förväg, så projektet gick i stöpet.

Men juicebaren gick det riktigt bra för, den utvecklades till en kedja som finns på lite olika ställen i landet och Maria och Steve utsågs till Årets nyföretagare i Sverige 2009. Receptet till Greenpeas-originalet är en väl bevarad affärshemlighet, men med Marias välsignelse presenterar jag här min tolkning av den bästa ärtsoppan: grön, snabb och oemotståndlig.

Greenpeas: grön ärtsoppa med mynta och yoghurt

Receptmakare: Anna billing

Portioner: 4
Tid: 8 minuter

• 500 g frysta gröna ärter
• 7 dl grönsaksbuljong
• 1,5 dl turkisk yoghurt
• 3 kvistar färsk mynta

1. Koka upp vattnet till buljongen i en stor kastrull. Jag använder Renée Voltaires lantbuljong utan glutamat, men det går bra med andra sorter.
2. Häll i ärterna och förväll dem snabbt.
3. Mixa ärtor och buljong slätt med stavmixer direkt i kastrullen.
4. Klicka i yoghurten och lägg i åtta-tio myntablad. Mixa lite till.
5. När soppan är krämig kan du smaka av med svartpeppar och eventuellt lite salt.
6. Servera bums i skålar eller djupa tallrikar.

För på dagis har de hjärtfest, i skolan ljudar de till h-j-ä-r-t-a och vi blir avundsvärt lovebombade med  egentillverkade valentinkort vid frukosten. Så för att inte vara en total glädjedödare fick alla var sitt chokladhjärta i röd stanniol i morse.

Annars har jag inget emot om andra firar. Vi mår nog bra av lite rosenrött så här års, på samma sätt som det färgsprakande Halloweenfirandet har piggat upp det ruggigaste höstdiset med sin mat och sin värme. Dessutom tycker jag att Alla hjärtans dag är utmärkt att koppla till kampanjerna för Rättvisemärkt choklad och rosor. 

Men i smyg har jag närt en önskan om ett experiment i några år. Ett ganska nördigt sådant, men inte desto mindre har jag velat provlaga vaktlar i rosenbladssås, så som Tita gör av den bukett hon fått av sin älskade svåger Pedro i den mexikanska boken Kärlek het som chili.  Honom som hon aldrig kan få men som hon lagar mat åt efter devisen ”vägen till mannens hjärta går via magen”.

Men så lyckas Tita sticka sig på en rosentagg och blodsdroppen i maten gör att alla får dåndimpen av lust, uthuset fattar eld, den yngre systern svettas skära rosendroppar och rymmer spritt språngande naken från föräldrahemmet med en revolutionär.

Står det i en bok att ett recept ska vara det godaste romanpersonen någonsin smakat blir man ju så klart nyfiken, även om det kanske bara är en litterär fantasi. Så jag provade idag att laga utifrån boken. Mängder och annat stämde inte alls och fick skrivas om. Vinet är till exempel ett tillägg från mig och jag har nog halverat mängden honung och anis.

Om det blev gott? Ja, det tycker jag nog, och roligt hade jag. Den maxade effekten har förvisso uteblivit, det måste nog ha berott på att jag inte lyckats få tag på de vaniljliknande pithayablommor som receptet egentligen föreskrev…

Vaktlar i rosenbladssås

Receptmakare: Anna Billing efter laura esquivel

Portioner: 4

Tid: 50 min

Jag gick ut stenhårt och provade följa receptet, men nej, det fick skrivas om. Med halva mängden kryddor och en skvätt vitt vin lyfte det dock betänkligt. Rosorna ska vara rättvisemärkta. Av princip och för att minska mängden bekämpningsmedel.

• 4 st urbenade vaktlar (600 g)
• 10 st rättvisemärktrosor
• 100 g kastanjer (färdiga, vacuumförp)
• 2 vitlöksklyftor
• 1 nypa stötta anisfrön
• 1 msk honung
• 2 msk smör
• 2,5 dl vitt vin
• 1 msk rosenvatten
• Salt och svartpeppar

1. Rensa rosorna och blötlägg alla blombladen i rikligt med kallt vatten en stund. Tvätta bladen, byt vatten och skölj på nytt. Låt dem rinna av, gärna i en salladsslunga.
2. Bind under tiden upp vaktlarna så att de håller formen.
3. Värm en klick smör i en traktörpanna eller tjockbottnad vid gryta och bryn vaklarna jämnt runt om. Salta och peppra.  Ta upp vaktlarna och håll dem varma medan du gör färdigt såsen.
4. Mixa kastanjerna till smulor med en stavmixer och gå sedan över rosenbladen lite grovt. Spara en liten näve blomblad till garneringen.
5. Hacka vitlöken fint och stek den i skyn efter vaktlarna. Tillsätt honungen, stött anis, kastanjerna och rosorna och fräs med en klick smör.
6. Fyll på med vitt vin och sjud några minuter. Sila bort rosenhacket genom en sil. Tillsätt rosenvattnet och smaka av såsen med salt och svartpeppar.
7. Lägg fåglarna i en trång tjockbottnad gryta. Slå över såsen och låt vaktlarna puttra i cirka tjugo minuter. Servera med ett gott ris och grönsallad till någon du tycker riktigt mycket om.

Förra veckan, när vi åt pizza på favorithaket Vespa, blev barnen eld och lågor över dessertmenyns citronsorbetfyllda citroner:
”Sådana kaaan vi väääl göra hemma”, bad de och jag hade inget att invända.

För visst älskar jag generöst gräddiga, fullspäckade glassar som hos Annika, men när jag ska göra glass själv blir det ändå oftast lite lättare sorbeter med friska smaker. Och att fylla citroner med glass är ganska kul, om än lite corny.

Här utgick jag ifrån ett recept på mjölkbaserad italiensk citronglass från Jan Hedh. Tyvärr är inte ekologiska citroner att rekommendera, de blir helt enkelt för små för ändamålet.

Citronerna pressade jag med en citrusmanick jag fått i present. (kan inte låta bli att fnissa när jag ser den, för den påminner lite om Anthony Perkins djävulsutdrivare i den fullkomligt skruvade filmen Crimes of Passion.) Men alldeles oavsett opassande associationer var den riktigt användbar när det gällde att urholka citronen och behålla skalet intakt. Och glassen blev underbart god och så vit som en snö:

Italiensk citronglass i skal

Receptmakare: Anna Billing (med lån av Jan Hedh)

Portioner: 7-8 fyllda citroner

Tid: 90 minuter

Den här italienska citronglassen är lätt och frisk och perfekt att fylla urholkade citroner med. Gör många på en gång och ha i frysen. Nästa gång testar jag med blodapelsiner!

• 8 citroner
• 2,5 dl vatten
• 2,5 dl socker
• 2,5 dl pressad citronsaft
• 2,5 mjölk
• 2 gelatinblad

1. Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten.
2. Koka upp vatten och socker så att det löser sig.
3. Krama ur och tillsätt gelatinbladen. Rör tills gelatinet lösts upp. Låt lösningen svalna helt.
4. Skölj citronerna noga och torka dem. Skär av ett lock och pressa ur saften med en sked eller press så att de urholkas fast skalen fortfarande är hela. Placera rätt lock vid rätt citron.
5. Sila bort fruktkött och kärnor och blanda en del av citronsaften i den avsvalnade sockerlagen. Resten kan du använda i dressingar eller frysa in till nästa glassomgång, den här lär du göra om.
6. Kör blandningen i en glassmaskin i några minuter. Tillsätt sedan mjölken och fortsätt i glassmaskinen i ca 40 minuter tills massan får en fast konsistens. Du kan även blanda allt i en skål, ställa in i frysen och röra runt med jäman mellanrum. Det blir inte lika bra, men ok.
7. Fyll citronerna med glassen, klicka på lite extra och tryck dit locket, nästan som på en semla. Servera med en liten sked i glasskålar eller glas så att de kan stå upprätta. Du kan också förbereda hela rasket och förvara de färdigfyllda citronerna i  frysen.