Läs mer om sparrisens knaggliga historia i Sverige. Sen bara måste du dela med dig om dina bästa sparristips, tricks och recept. Eller hur? Ordet är ditt!

Förra veckan fyllde jag år. Det var inget märkvärdigt firande planerat, jag hade önskat mig lite lugn och ro bara och la in mig på spa under dagen. När jag kom hem hängde det en påse på dörrhandtaget, min pappa hade kört förbi för att lämna en överraskning.

Och vilken överraskning: i paketet låg  mousseskålarna i kulört glas från pappas föräldrahem Björksta. Som barn tyckte jag att de där skålarna var de vackraste i världen och det gör jag nog fortfarande. Efterrätter från en tid som flytt, liksom. Jag fick nästan en tår i ögat och skyndade mig för att ringa upp och tacka:

”Ja, de är dina nu”, sa pappa. ”Synd bara att en gick i kras, annars hade ni haft en var.”

”Det var den blåa, va?” sa jag.

”Min favorit när jag var barn”, sa pappa. ”Jag ville alltid ha just den”.

”Det var min favorit också”, mindes jag plötsligt. ”Nu tycker jag de lila är elegantare.Vi åt chokladpudding i dem. Med clementinklyftor”.

”Farmor brukade göra majsenapudding i dem” sa pappa. ”Med saftsås. Det har jag inte ätit sedan dess.”

Majsenapudding? Det har jag aldrig lagat. Undrar hur farmors majsenapudding smakade på 40-/50-talet? Jag bläddrade i farmors gamla kokbok, Esseltes Stora Kokboken från 1945 och jodå, visst fanns där en handskriven anteckning vid majsenakrämen på sidan 518.

Lite påvert recept kan tyckas, så här på det desserttokiga tjugohundratalet, med bara mjölk och vaniljsocker. Men intressant dåtida matporr, med tanke på att vi fortfarande hade ransonering i Sverige när kokboken gavs ut. Jag skruvade till puddingen en aning, ändrade mängderna och lade till grädde och riktig vaniljstång.

Majsenapudding till pappa

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 5-6

Tid: 10 minuter + 1 1/2 timmes kylning

Majsenapuddingen blev mild och len, en svensk pannacotta med vibbar från förra seklet. Passar perfekt till färska jordgubbar, och längre fram i sommar ska jag nog byta vaniljstången mot en bittermandel och lite kanel och toppa med urkärnade körsbär. Bra dessert för vegetarianer och andra som gärna undviker gelatin.

• 6 dl standardmjölk
• 1,5 dl vispgrädde
• 3/4 dl strösocker
• 3/4 dl maizena
• 1/2 vaniljstång
• 2 äggulor
• Färska, skivade jordgubbar, florsocker

1. Häll mjölk, grädde och socker i en tjockbottnad kastrull.
2. Snitta vaniljstången och lägg ner ena halvan i blandningen.
3. Dela äggen och låt gulorna glida ner i en kopp vid sidan så länge.
4. Vispa ner maizenan i blandningen och låt alltsammans koka upp.
5. Sjud på svag värme under omrörning i några minuter tills blandningen tjocknat ordentligt.
6. Fiska upp vaniljstången och skrapa ur fröna. Vispa ner vaniljfröna i blandningen igen.
7. Dra kastrullen från värmen och vispa ner äggulorna.
8. Fördela puddingen i fem – sex portionsskålar eller i en större form (receptet i boken var för fyra personer, men det tyckte jag blev i mastigaste laget. Det räcker gott och väl till sex personer). Du kan också vattenskölja formarna om du vill prova stjälpa upp dem, men det gjorde inte jag.
9. Strö lite socker på ytan för att förhindra att den får skinn, tipsade kokboken.
10. När puddingen stelnat en aning kan du skiva jordgubbarna tunt till topping. Jag använder äggskivaren, så går det fort. Sikta lite florsocker över gubbarna och stick dit lite mynta eller citronmeliss om du har i närheten.

I dag firas World Fair Trade Day runt om i världen och för exakt ett år sedan höll jag på att packa mina väskor för producentresan till Malawi med Fairtrade. Jag var redan innan resan fullständigt övertygad om märkningens betydelse, men det resultat som Fairtrade-odlarna i sockerkooperativet Kasinthula visade upp fyllde mig med respekt och glädje över hur mycket vi faktiskt kan påverka utvecklingen för producenter i utvecklingsländerna.

Under den här våren har jag inte skrivit mycket om Fairtrade, jag har nämligen gått och väntat på ett besked. I går fick jag det. Här kommer en uppföljning till artikeln jag skrev om Fairtrade-bananer hösten 2009:

Ofta får jag frågan om köpen av Fairtrade-bananerna fortsatt att öka i vår butik efter det att vi valde att visa trailern för filmen Bananas!* i fruktavdelningen. Då brukar jag svara att nej, tyvärr inte. Det beror inte på kundernas ovilja att handla dessa bananer och inte heller på att vi i butiken sänkt vår ambition, vi har fortsatt att beställa tjugo lådor (trehundrasextio kilo) Fairtrade-bananer varje dag.
Kruxet är att vi inte får in tillräckligt med Fairtrade-bananer i butiken, har vi tur får vi åtta lådor varannan dag. Därför ser vi inte heller någon försäljningsökning även om vi vet att vi lätt skulle kunna sålt det dubbla.

Det finns andra Fairtrade-bananer ute på marknaden, men de är inte KRAV-märkta och vi vill ha dubbelcertifierade bananer för att kunden inte ska behöva stå i valet och kvalet mellan människa och miljö. De bananer som lossas i Helsingborg räcker helt enkelt inte till för att möta efterfrågan utan kvotas fortfarande ut.

Fast det är bara halva sanningen, marknaden har avvaktat utvecklingen: ”Det råder ingen brist på fairtrade-bananer i världen, det råder brist på ingångna avtal” var den förklaring jag fick av en tjänsteman för ett par år sedan.

Givetvis har vi protesterat mot den bristande kontinuiteten i leveranserna till ICA Frukt & Grönt, det dotterbolag till ICA som är vår bananleverantör. Vi har också framfört kritik mot att Fairtrade-bananerna enbart säljs förpackade i plastpåsar. Det rimmar illa med miljöbudskapet, miljömedvetna kunder gillar inte plast, och skrämmer bort ensamhushållen som inte önskar köpa ett halvkilo varje gång (vi har lite provisoriskt hängt upp en sax i butiken så att de som vill kan klippa hål i påsen). Dessutom blir exponeringen i butik betydligt sämre än för de konventionellt odlade bananerna i lösvikt.

Men hjulen rullar långsamt i en så stor organisation som ICA, där handlarna i princip är fria att köpa in bananer från vilken fruktgrossist som helst. Fairtrade har under åren anammats av vissa butiker, medan andra försökt dra ut på övergången så mycket som möjligt eller beställt små volymer mest för syns skull. Orsaken till det är att bananförsäljningen står för cirka 1 % av en butiks omsättning och är en mycket priskänslig produkt (det är ingen slump att när Lidl i veckan öppnade en butik i vår stad erbjöd de bananer som lockvara för 7.90 kr/kg). Bananer prisdumpas på världsmarknaden och utpriset till kund ligger på många ställen kvar på samma nivå som i slutet av 80-talet.

2009 inträffade dock en förändring. Rabaldret kring stämningen av Fredrik Gertten och producenten Margarete Jangård, upphovsmännen bakom filmen Bananas!* fick VD:n för ICA Frukt och Grönt, Lars Åström, att gå in och markera mot leverantören Dole. Hot mot yttrandefriheten var inte förenligt med ICAs värdegrund. Lars Åström är en blygsam man och höll en låg profil, men utan tvekan var hans ingripande av största betydelse för att Dole skulle backa i frågan. Så tror även Fredrik Gertten.

Men Bananas!* satte även igång en process inom ICA. Under de senaste två åren har jag noterat ett förstärkt intresse därifrån att ta tag i de etiska, sociala frågorna kring produktionen. I november hölls ett ganska ovanligt intressentmöte på huvudkontoret i Solna där ICA samlade representanter från bland annat Världsnaturfonden, Fairtrade, Swedwatch, Svenska kyrkan, KRAV, Rainforest Alliance, Livsmedelsverket och Chiquita till en öppen dialog om vad som borde göras. Med på mötet var även KF Stockholms Louise Ungerth och Fredrik Gertten.

Lars Åström kom också på besök till vår butik för att titta på hur försäljningen av Fairtrade-bananerna genomfördes och det blev början på ett samtal mellan oss som har fortgått sedan dess. Själv är jag småpotatis i ICA-världen, men Åströms vilja att lyssna till våra synpunkter och de erfarenheter vi gjort i butiksarbetet med Fairtrade kändes ändå som en slags bekräftelse på att något nytt var på gång inom koncernen.

För marknadsföring av socialt ansvarstagande i livsmedelshandel är ett vågspel, risken för ”greenwashing” även i de sociala frågorna är överhängande om man inte arbetar med märkbara förändringar i inköpsstrukturen. Dessutom är det avgörande att flera intressentgrupper kan sluta upp bakom satsningen för att den ska kunna genomföras.

Och nu äntligen börjar bitarna falla på plats: ICA väljer att lansera en egen produktserie som omfattar både Fairtrade, Rainforest Alliance och UTZ Certified. Alla ICA-bananer kommer därför efter sommaren att ha Rainforest Alliance märkning som ”lägsta nivå”. Personligen hade jag gärna sett att det var Fairtrade , den mest trovärdiga och långtgående märkningen av de tre, som intog den positionen eftersom den ensamt skyddar småproducenterna från världsmarknadsprisernas instabilitet. Men Rainforest Alliance är ändå att föredra framför omärkta lågprisbananer.

Det stora genombrottet är i stället att ICA har bestämt sig för att knyta fler direkta kontakter med Fairtrade- och Krav-certifierade bananodlarkooperativ i Dominikanska Republiken och  Peru och vågar stå upp för visionen att öka Fairtrade-andelen från dagens 6% till 30% av bananerna, som för ICAs del uppgår till 57200 ton om året. Det är stora ord, men de borgar för att ICA nu är redo att visa sina marknadsföringsmuskler i en massiv kampanj för att inte riskera att drabbas av en svekdebatt. Och fairtrade-bananerna ska säljas i lösvikt!

ICAs nya etiska paraplymärkning är inte heller helt okomplicerad. I sämsta fall kan den vålla förvirring hos kunden över vad certifieringarna innebär och lite olyckligt bidra till att jämställa märkningarnas verkan för odlarna. Mest att förlora har utan tvekan Fairtrade eftersom den garanterade minimiersättningen och premierna till producenten gör deras produkter dyrare än de övriga. Kommer kunden att nöja sig med halvmesyren Rainforest Alliance till ett billigare pris? Här krävs att ICAs marknadsavdelning inte blandar bort korten och ett fortsatt engagemang inom Fairtradeleden för att tydligt påtala skillnaderna.

Trots det gläds jag åt beskedet. För jag var tveksam till I love Eco-märkningen med när den lanserades, men den har starkt bidragit till att öka försäljningen av ekologiska varor i Sverige de senaste åren. En volymsatsning är det enda sättet att nå ut till de kundgrupper som inte redan är övertygade eller som inte anser sig ha råd att tänka etiskt i livsmedelsbutiken och spridningen bidrar förhoppningsvis till en nödvändig attitydförändring.

För om 90 000 människor kan bestämma sig för att hjälpa ICA-Stig med hans rökavvänjning och en enkel interaktiv musikvideo kan locka en halv miljon svenskar att besöka ICAs facebooksida på bara en vecka, vilken genomslagskraft skulle då inte en Fairtade-banan i handen på Hans Mosesson få? Och budskapet hade säkert fått den forne Nationalteatermedlemmens hjärta att klappa lite extra.

När nu nattfrosten förhoppningvis ger med sig och värmen kommer tillbaka så blir det hårdsatsning i trädgården här hemma. Skotten av squash, mangold, bondbönor och selleri har redan skjutit i höjden ute i växthuset och snart ska vi så på friland.

Jag säger ”vi” men det är min man som är chef i trädgården. Vi har nämligen uppdelningen att den som lider mest/är mest engagerad får bestämma över just det området, och efter att ett år ha lurat med honom på en komplicerad potager-odling i ett dekorativt diagonalmönster (som han sedan svor över hela sommaren när det var dags att rensa och gallra) så tycker jag numera att det där med raka rader kanske inte är en så dum idé ändå.

Under våren har jag noterat ett ökat utbud av rädissorter ute i butikerna, vilket säkert är ett resultat av det utbredda intresset för hemmaodling. Spetsrädisor ser man lite här och var och jag fick även tag i vita rädisor, som säljs under namnet ping pong. I fröhandeln kan man hitta massor av roliga ekosorter att odla själv med förföriska namn som istapp, pink beauty och plum purple. Vi köpte en påse med blandade fröer för att se vilka vi tycker bäst om.

Rädisor är en av mina favoritgrönsaker, just för att de är så enkla tillbehör. Färska naturligtvis, där den krispiga konsistensen får triumfera med bara en enkel vinägrett, eller marinerade i en bunke med kallt saltvatten och kanske en skvätt citron.

Men rädisor är även goda varma. Förväll dem snabbt så att inte färgen försvinner helt och servera med en klick smör och klippt gräslök eller släng i dem allra sist i en gryta med somrig minestrone.

På franska Rivieran toppar rädisorna nästan alltid en salade niçoise. Då har de först kryssats eller skårats och sedan fått dra i kallt vatten så att absorberingen fått dem att slå ut som små tulpaner eller pinjekottar. Kallvattentricket är också bra om rädisorna är i skarpaste laget eller har mjuknat i kylen. Och av någon märklig anledning smakar rädisorna dessutom mycket bättre i förskolebarnens munnar om de först skurits till små möss. Har ni några fina rädistips så får ni gärna dela med er av dem.