Nu har jag nyss avslutat ett matjobb med femtielva kakor (egentligen var de bara sju) och funderar över vad i all sin dar jag ska orka laga till middag. Det enda jag är sugen på – förutom Lottas recept - är ägg.

Är man matintresserad hamnar man rätt naturligt ofta i diskussioner om mat lite överallt. Många gånger handlar det inte om favoriträtter, utan favoritsätt att tillaga mat. Ta bara en sådan banal sak som ägg, alla har vi olika preferenser.

I våras när jag reste till Malawi träffade jag regissören Maria från Talinn som var utsänd för estniska Fairtrade för att producera en film. Maria var i tjugoårsåldern och hade rest och jobbat sig runt Europa, bland annat på mindre restauranger i Barcelona. Där hade hon lärt sig steka det, enligt henne, bästa ägget av alla:
Mycket olivolja i pannan, separera gulan från vitan, steka vitan frasig i kanterna och först därefter försiktigt låta gulan glida ner i mitten.

”Ja” tänkte jag där vi satt vid stranden av en sjö, mitt ute i ingenstans under den afrikanska stjärnhimlen, ”precis så ska mina stekta ägg vara hädanefter. Inte vändstekta, inte scramblade, inte med fast gula utan med perfekt frasig vita och rinnande härlig gula”.

Hur ska dina vara?

I vintras skrev jag om våra druvor i trädgården. Jag har två olika baltiska staketviner på husfasaden, Zilga och Spulga, som producerar en hel del söta, blå druvor. I kommentarerna föreslog Örjan då att jag skulle tillverka egen verjus. Det har jag varit småsugen på ända sedan jag läste om hur köksmästaren på Petersham Nurseries, Skye Gyngell, ugnsbakade kvitten med just verjus. Och nu var det kanske läge att göra min egen? Jag läste på lite.

Verjus (av franska vert jus, grön juice) görs på gröna, omogna vindruvor och är lite enkelt uttryckt en rolig blandform av vinäger och vin som skänker djup och fyllighet i maten och ska passa utmärkt att använda till nästan allt: frukt, grönsaker, kyckling, fisk, vilt och rött kött. Syran från druvorna stör heller inte ut eventuellt vin som serveras till rätten.

Tillverkning av verjus är från början ett gammalt hushållsknep för att ta tillvara på de gröna druvor som gallrats bort från vinstockarna för att de kvarvarande klasarna ska kunna växa sig stora. Metoden har tillämpats sedan medeltiden och förekommer i såväl det sydeuropeiska köket som i det syrianska och persiska. Du kan använda verjus i salladsdressingar, till deglacering (vispa ur stekpannan) i såser och tillbehör och det ska även funka till desserter och i drinkar.

Men vid närmare inspektion hade mina vindruvor redan börjat blåna och utveckla sötma, så de får nog pressas till glögg igen i december. Däremot beklagade sig garagebagaren Anders över den överdådiga fruktsättningen i år, de kunde knappt öppna bakdörren till bageriet för alla nedtyngda vinrankor. Hos honom fick jag gärna plocka en hel påse full med gröna, sura druvor och kunde så börja experimentera.

Jag hittade en otroligt fin blogg, 18thC  Cuisine, som skriver initierat om gamla matlagningstekniker. Här fanns ett recept på verjus av Madeleine Kamman som jag beslöt mig för att testa. I receptet ska man helst använda armagnac eller ren sprit. Det hade inte jag hemma, men väl en oöppnad flaska grappa som ingen gjort någon ansats att närma sig de senaste åren. Den är ju i alla fall gjord på druvkärnor, resonerade jag och hällde i den i blandningen. Nu ska verjusen stå och dra på flaska i två månader, så får vi se hur den artar sig. Har ni några tillägg angående processen får ni gärna tipsa i kommentarerna.

Verjus

Receptmakare: Madeleine Kamman / Anna Billing

Portioner: Ca fyra liter

Tid: Ca en timme + två månader

Är du sugen på att framställa verjus men inte får tag i gröna druvor kan du prova med paradisäpplen istället. En juicepress är guld värd i detta sammanhang, men annars hittade jag ett annat recept där man prickade alla druvorna med gaffel och lät dem ligga i lagen tills de släppt saften och sjunkit till botten. I mitt recept har jag även vågat mig på att skära ner alkoholmängden betydligt av sparsamhetsskäl.

• 1 liter pressad druvjuice
• 1 liter socker
• 1 1/2 liter alkohol (armagnac, grappa eller ren sprit)
• 1/2 liter vitvinsvinäger (sherryvinäger)
• 1 liter gröna druvor, prickade

1. Rensa druvorna från klasarna och pressa dem i en råsaftcentrifug. Spara drygt en liter druvor som du sedan prickar med en gaffel.
2. Häll druvjuicen i en silduk och låt den stå och droppa ner i en större behållare så att smolken samlas upp. Lite kommer förmodligen ändå med i den filtrerade juicen.
3. Lös upp sockret med druvjuicen och blanda vinäger och alkohol.
4. Häll lagen på burkar eller flaskor tillsammans med de prickade druvorna och förvara mörkt och svalt minst två månader innan användning. Håller i evigheter.

Så var den första egentliga skol- och arbetsveckan avklarad. Vi är lite möra hela bunten, men på det stora hela taget var det skönt att krypa tillbaka i rutinerna igen. Och så blir det förstås premiär för terminens första egentliga fredagsmys.

För något år sedan införde vi tapas som fredagsmys härhemma för att slippa det eviga tjatet om tacos. Jag äter med nöje tacos några gånger per år, men varje vecka är minst femtio gånger för mycket för min smak.

Fredagstapasen såg vi som en bra lösning för att inte behöva laga mat, men till slut infann sig en viss leda även vad det gäller den, trots att barnen insisterar på rutinen med ost, frukt, köttbullar och baguette. Fast idag hade jag siktet inställt åt ett helt annat håll…

För igår lyckades jag oavsiktligt zappa förbi Ernst Kirchsteiger på väg till nyheterna. Ernst var på sitt allra myspysigaste humör och tillagade kronärtskockor.

Men inte på det vanliga viset – nej då – han skar en skiva citron som han sedan pyssligt dekorativt fäste  med snöre i botten av varje kronärtskocka ”för att de inte skulle mörkna”. Jag bryr mig förvisso inte så mycket om ifall skockan är mörk undertill (om någon vill förklara en smakmässig poäng med det hela är jag beredd att ompröva) men kronärtskockor, det är sant augustifredagsmys, det!

Min svampskörd är numera nerkokad i en katalansk inläggning som jag tänker börja nalla av ikväll och några majskolvar kokar jag också upp när jag ändå håller på. Men mina saknar sådan där spännande huitlacoche som Lisa har (undrar hur det hade gjort sig i ett tryffelsmör?)

Tidigare idag lunchade jag med goa matbloggaren Viktoria och passade på att kika in som hastigast på Grands nyöppnade deli och säga hej till Martina (skriver mer om butiken när de växlat upp och fått in höstnyheterna). Därinne hittade jag spröda tortas från Sevilla, där varje kex omsorgsfullt slagits in i papper och som jag redan tjuvsmakat på…

Nu hör jag att stereon har skruvats upp ute i köket. Jag antar att det är min cue. Trevlig helg!

Nu är det slutgnällt!  Jag har lovat mig själv att aldrig mer haka upp mig på att jag saknar kantarellställen.
Varför skulle jag, när bokskogarna runtomkring är fulla med roliga soppar och fältet erbjuder världens finaste ängschampinjoner?

Insikten drabbade mig med full kraft häromdagen när jag för femtielfte gången letade kantareller utan framgång – och lika starkt som när jag i tjugofemårsåldern kom på att jag då rakt inte behövde spilla så mycket energi på män som faktiskt inte var intresserade av mig (ju mer ointresserade de var, desto mer eftertraktansvärda, tyckte min yngre och dummare version). Och där kommer kantarellparallellen in:

Vill inte kantarellerna ge sig tillkänna gör man bäst i att spana in de ståtligaste exemplaren som finns av andra svampsorter, till exempel stensoppar och smörsoppar, och vänder de försmädliga små gulingarna ryggen. De kan, till skillnad från karljohan, trösterikt nog köpas färska för pengar.

Belöningen kom direkt. När jag sökte andra ställen och koncentrerade blicken på sopparna kunde jag genast plocka famnen full (bokstavligt, jag hade ingen påse med mig utan fick knyta ihop min kofta) Dessutom talar sopparna italienska i mitt kök och förmodligen även i ditt.

Edit: Och förresten – jag är oförskämt lyckligt gift nu för tiden, om det var någon som undrade…

Falska sparvar med svamp, salvia och pancetta

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 4

Tid: 30-40 minuter

Italienarna har sinne för humor. I trakterna kring Bergamo där man traditionellt gärna jagade skogsfågel serveras uccelletti scappati, snabt översatt ”bortflugna sparvar”, som jägarna förr kunde trösta sig med till middag efter en dag med dålig jaktlycka. Sparvarna består i regel tunna skivor kalvkött, lindade med salvia och pancetta och serveras med svampragú och polenta.

Här skippade jag ragún och spetsade rulladerna mellan salviablad och små fina exemplar av smörsopp och stensopp. Är du desperat sugen men svamplös kan du byta mot champinjoner. På samma sätt kan du ersätta kalv och pancetta med kycklinglårfilé och bacon.

• 12 skivor pancetta
• 6 skivor kalvstek (500 g)
• 12 st salviablad
• 16 stycken små soppar
• Olivolja
• Salt
• Svartpeppar
• 4 st grillspett
• Extra salviablad till spetten

1. Skär kalvsteken i tunna skivor och banka ut dem under plastfilm med en brödkavel. Dela sedan varje skiva i två delar.
2. Lägg en skiva pancetta underst på en skärbräda. Lägg en skiva kalvstek ovanpå och till sist ett salviablad. Peppra lite, rulla ihop skivorna  i små rullar ”sparvar” och lägg åt sidan.
3. Rensa svampen och varva svamp, sparvar och salviablad på ett grillspett. Pensla med olivolja och stek på medelvärme i panna tills köttet är helt genomstekt (det tar en stund). Vänd spetten i halvlek.
4. Servera med Polenta Concia (se recept nedan) och en enkel grönsallad.

Polenta Concia

Receptmakare: Anna billing

Portioner: 4-5

Tid: 15 minuter

Polenta är norditalienarnas svar på pasta. Det här receptet har också begamaskiskt ursprung och är krämigt och gott och perfekt kompis till svamprätter. Tycker du att Taleggio blir för smakrikt så byter du den mot Grana Padano-ost.

• 1 1/2 dl polenta
• 7 dl vatten
• 1/2 tsk salt
• 1 msk smör
• 30 g Taleggio eller riven Grana Padano
• 2 msk hackad bladpersilja

1. Koka upp salt och vatten och häll sedan i polentan. Sänk temperaturen och låt polentan sjuda i 6 minuter.
2. Dra kastrullen från plattan, tillsätt smöret och osten och blanda väl. Låt stå under lock i några minuter så polentan ”sätter sig”.
3. Lägg upp den varma polentan och toppa med grovhackade persiljeblad. Om du istället vill servera den med svampragú gör du en fördjupning i polentan och lägger en slev svamp där.

Så drog domedagsregnmolnen bort och öppnade för en klar och hög hösthimmel. Svampläge – för dem som har ställen – och björnbärsläge för dem som har sådana. Och det har jag, plenty.

En av fördelarna med den väldiga Revingehed är, som jag tidigare nämnt, att kor kan ströva fritt över stora ytor året om. Det ger ett fantastiskt kött och betet håller nere vegetationen. Fast just när man ska plocka björnbär är korna mest till besvär.

För det första är de ohyggligt nyfikna. De spanar in en på långt håll, låtsas som om ingenting men gör gradvisa förflyttningar. Några deciliter björnbär senare är du helt omringad av hundratalet kor och en liten falang har även skurit av vägen till bilen. Då brukar vi hoppa över ett stängsel mot intilliggande åkrar och stå där och glo för att se vem som ger upp först. Det brukar inte vara korna.  För det andra gillar kor nämligen också björnbär – och helst sådana som de slipper riskera mulen för.

Igår hann jag bara plocka en halv liter innan jag såg att förflyttningen hade börjat, så jag skyndade tillbaka till bilen och körde till ett annat ställe. Och det visade sig vara en riktig höjdarplats i år!

När jag var liten plockade vi otroligt mycket björnbär varje höst så de skulle räcka att ha i morgonfilen hela vintern. Min pappa brukade stampa upp små gömslen till mig så att jag skulle komma tillräckligt långt in i snåren.

Nu för tiden får jag göra jobbet själv och med bestämda kliv trampade jag rakt in bland de taggiga revorna för att komma åt de mognaste bären. De växer till synes undantagslöst tillsammans med nässlor, men det är smällar man får ta om man nu hittar en buske full med saftstinna bär.

Väl hemma kände jag mig lite fafnerskt snål, inte skulle vi väl äta upp alltsammans med en gång? Förra året vid den här tiden gjorde jag en solgul saffranspannkaka med björnbär, men jag får nog plocka fler bär innan jag gör den igen. Så erinrade jag mig min vän Joannas fina hallongrotterecept som jag tänkt prova. Björnbärsgrottor vore något, det!

Björnbärsgrottor

Receptmakare: Joanna Roudier Badylak/ Anna Billing

Portioner: 20 st

Tid: 35 min

Jag ändrade en del i Joannas recept, brydde mig inte om sylt utan rörde färska björnbär med några skedar socker. Dessutom tyckte jag att kanel skulle vara fint i, så jag spetsade degen med det istället för det rekommenderade vaniljsockret.

Sedan har grottfantaster ofta olika åsikter om gräddningen: vissa vill ha dem ljusa, andra gyllenbakade. Jag ansluter mig till den senare gruppen och ökade på gräddningstiden.

• 200 g smör, rumstempererat
• 1 dl socker
• 1/2 tsk kanel
• 1 tsk bakpulver
• 4 1/2 dl vetemjöl
• 1 1/2 dl färska björnbär
• 2 msk socker

1. Ställ in ugnen på 175 grader.
2. Vispa socker och smör riktigt fluffigt i en bunke med elvisp. Om du vill kan du prova att utesluta bakpulvret och istället vispa smöret riktigt länge och sedan sikta mjölet ordentligt genom en sil. Det blir inte fullt så möra, men mycket goda ändå.
3. Blanda annars först mjöl med bakpulver och kanel och rör sedan ner i smörkrämen tills du har en fast kakdeg.
4. Forma en lång rulle och dela den i 20 delar. Forma varje del till en boll.
5. Ställ upp 20 bakpappersformar på en plåt, lägg en boll i varje form och tryck en fördjupning med tummen.
6. Rör björnbären med socker och lägg ca en teskeds fyllning (eller två bär) i varje fördjupning.
7. Grädda kakorna i mitten av ugnen i 24-26 minuter (23 minuter för bleka). Sockret kring björnbären kristalliseras lite, men det har jag inga problem med för syran från de färska bären gör sig fint med den söta kakan.

Den här gången utgick initiativet faktiskt inte från mig, utan från sexåringen som kom hemspringande med en hel hink vinbergssnäckor – en lätt fångst efter en regnskur.

Personalen på Brogatan i Lund, som kör en bistromeny, brukar skratta när våra barn beställer rågade tallrikar med moules marinères och äter upp varendaste en. De har lärt sig tycka om skaldjur under semestrarna i Frankrike, men sniglar är det bara sexåringen som gillar. Och nu stod han alltså där med en drös egna husdjur.

-Jag vill äta upp dem, sa han, kan du göra något gott? sa han och bligade uppfordrande på mig genom sina stålbågade glasögon. Jag tittade ner på de cirka trettio stycken välmatade sniglarna, kunde jag det? Det var dags att läsa på och kanske dags att prova. Jag ringde till och med länsstyrelsen för att få veta att det var ok att plocka dem i omgivningarna. Det var det, i områden där det fanns många, men gärna i begränsat antal.

Många matintresserade/nyfikna verkar ha kommit just dit. Läste Lisas och Lottens skildringar med ett fniss och kände mig lite tveksam. Att äta sniglar har jag inget som helst problem med, men vissa rätter är liksom trevligare att bara få serverade. 

Men vi körde hela rasket: Salladsuppfödning i ett snigelhägn i sandlådan, svältkuren, sköljningarna, den snabba förvällningen (jag ville inte låta de stackarna dö salt och vinägerdöden) och rensningen. Förundrade mig lite över hur långa kroppar de har dolda i skalen och vilket liten del av djuret man faktiskt äter.

Sedan skulle sniglarna sjudas sakta i buljong i fyra timmar. Jag använde varken vin eller konjak i, tog istället en skvätt vinäger i kokvattnet, rejält med färska lagerblad och timjankvistar, vitlök, purjolök, morötter, selleri, persilja, en onion piquét (lök med kryddnejlikor), salt och peppar. Precis som i min cassoulet, med andra ord.

Tittade lite skeptiskt i grytan då och då, inte såg de sådär himlans aptitliga ut… men vi var ju bara halvvägs. Mest luktade det fransk gryta och sedan något lite obestämbart dyigt

Eftersom även sexåringen skulle äta fastnade jag för det publikfriande receptet Escargots à la Bourguignonne, där sniglarna sedan på klassiskt manér gratineras med persilje- och vitlökssmör. Smör först, sedan snigel och så sist en smörklick till som förslöt de renkokade snigelskalen.

Min man förklarade föga oväntat att han stod över, så därför bjöd jag in svärföräldrarna. De kom och vi åt och sim sala bim hade vi ätit upp alla trettio. Svärmor var impad, de var de största och godaste sniglar hon ätit, sade hon (och hon är en ärlig person). Jag tyckte också de blev bra, men kanske inte ställt  i proportion till arbetet. Jag kan möjligen tänka mig att göra om proceduren igen om det blir krig och matbrist.

Sexåringen då? Han åt en snigel och sex skivor rostat bröd.

Vi började prata om fläderbärskapris i en tråd hos Robin  (eller var det hos Peter?) tidigare i somras. Eftersom jag befann mig utomlands under fläderblomssäsongen och därfor inte gjorde någn saft i år kändes det här extra roligt att prova.

Jag läste ett gammalt skånskt recept på fläderbärskapris från Ven som gjordes med ättikslag och hyllebär, som fläderbär heter på skånska. På nätet hittade jag också Monica Ahlbergs recept med ättika och hon har även socker i ättikslagen.

För mig är kapris ett salt tillbehör, så jag ville prova något annat. Dessutom har flädern två smaker, en blommig fin som framträder under blomningen och en lite besk bismak som jag tycker är mindre angenäm.

Även färsk kapris har en beska som saltas bort innan inläggning i vinäger, och många förvarar även kaprisknopparna i salt och sköljer dem först innan användning.

Mitt recept är en hybrid som jag tycker blev riktigt bra. Flädersmaken går igenom – och liksom tvättar munnen - men kapriskänslan finns där.

Fläderbärskapris

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 1 burk, 2 1/2 dl.

Tid: 30 minuter + 4 dagar + 2 dagar

Se noga till att du har koll på att det verkligen är fläder du plockat och inte giftig druvfläder. Det är i och för sig inte så svårt då fläder har flata blomkorgar och druvflädern mer runda. Dessutom rodnar druvflädern betydligt tidigare.

• 5 dl fläderbär (cirka 20 bärklasar)
• 5 dl salt
• Lag:
• 2 1/2 dl vatten
• 2 msk vitvinsvinäger
• 1/2 tsk salt
• 4 kryddnejlikor
• 4 vitpepparkorn
• 1 schalottenlök

1. Rensa fläderbären noga. Lättast är att dra av dem från klasarna med hjälp av en gaffel. Skölj bären, plocka bort små stjälkar och varva bär och salt i en ren glasburk med lock. Låt stå i fyra dagar tills saltet har löst sig och bären förlorat sin beska.
2. Skölj av saltet noga och låt bären ligga i nytt vatten en stund medan du kokar upp lagen. Låt lagen sjuda på svag värme i cirka femton minuter innan du silar av.
3. Lägg ner fläderbär i en mindre, absolut ren glasburk. Pressa ner dem ordentligt och häll sedan den heta lagen på bären tills de täcks, så mycket som ryms i burken. Sätt på locket, låt svalna och vänta i två dagar innan du använder kaprisen. Förvara i kylskåp.

Jag känner många som har principer mot dansk ost. Tillhör du dem? Sluta genast med det och pallra dig iväg till närmaste välsorterade ostaffär och kräv din rätt till den danska ekologiska blåmögelosten Blå kornblomst. Den är KRAV-märkt och görs på vegetabilisk löpe – till alla laktovegetarianers glädje.

När du kommer hem fixar du enkelt en knaprig hasselnötsnougatine och serverar till en perfekt mogen krämig bit. Kombinationen är den fantastiske Adam Aamanns och jag var stum av beundran över smakerna när vi öppnade smørrebrødskartongen där på gräsmattan till Rosenborg i början av juni.

Enkel hasselnötnougatine

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 8-10, tillbehör

Tid: 5-10 minuter

En förenklad nougatine gör du så här:

• 2 msk socker
• 25 g smör
• 100 g hasselnötter

1. Hacka hasselnötterna lite lagom grovt.
2. Smält socker och smör under omrörning i en stekpanna. Sockret ska karamellisera utan att brännas det minsta, pass på!
3. Blanda ner hacket, rör runt med trägaffel
4. Bred ut nötterna i ett tunt lager på folie för att svalna. Bryt nougatinen över bitar med Blå Kornblomst. Njut sanslöst.

Bondbönor odlar vi själva i år och jag har längtat och trängtat för att bönorna ska bli stora och fina i skidorna innan vi knycker dem från stänglarna. Skörden i sig blir nästan lite helig, vilken maträtt ska de ingå i? Barnen röstade för pasta, och jag var inte sen att hänga på. När vi var och handlade idag på Råbytorps Gårdsbutik tiggde de dessutom kantareller. Vips så var kvällens middag klar!

Fast fullt så snabbt gick det inte, eftersom jag fick för mig att inviga min pasta-attrapp för kitchen aiden och smällde ihop en pastadeg. Linguinen kanske inte hade fått en signora att gråta av glädje – jag var visst lite ringrostig – å andra sidan hade  hennes hjärta kanske veknat om hon smakat den färdiga pastan med kantareller, bondbönor och mangold (också från landet) blandat med drivor av den gudomliga pecorinon Fiore sardo.

Linguine med bondbönor och kantareller

Receptmakare: aNna Billing

Portioner: 4-5

Tid: 1 h

Lite meckig är den allt, men du kan ju alltid använda färdig färsk pasta, så blir det rena rama snabbmaten!

• 800 g bondbönor i skida (ger ca 200 g)
• 300 g kantareller
• 70 g mangold (små blad)
• 1 shalottenlök
• 1 tsk vit balsamvinäger
• 100 g Firore sardo
• Olivolja till stekning
• Svartpeppar och salt
  Linguinen:
• 3 ägg
• 2 msk vatten
• 6 dl siktat durumvete
• (extra mjöl till utbakning)
• Eller 2 pkt färsk linguine

1. Vispa upp äggen med vattnet i en bunke eller matberedare.
2. Sikta mjölet och tillsätt lite i taget tills degen är fast och smidig utan att vara klibbig (tillsätt mer mjöl om så är fallet). Forma degen till en korv, vira in den i en handduk och låt den vila en halvtimme i kylen medan du gör i ordning resten av ingredienserna.
3. Öppna bönskidorna och sprita bondbönorna i en skål. Förväll dem några minuter i lättsaltat vatten. Skala sedan av den vita hinnan så att de gröna, platta bönorna blottas.
4. Rensa kantarellerna om det behövs, skölj mangplden och finhacka schalottenlöken.
5. Dela pastadegen i fyra delar, platta ut dem något på ett mjölat bakbord och valsa dem genom linguine-munstycket. (Ha inte på dig slips under tillverkningen, rekommenderar manualen).
6. Fånga upp linguinen med en trägaffel så att de inte trasslar ihop sig och koka dem 2-3 minuter i ordentligt saltat vatten. Häll av och vänd ner lite olivolja. Lägg den färdiga pastan i en stor serveringsskål.
7. Fräs kantareller och lök i en stekpanna i en rejäl slatt olivolja. Tillsätt vinägern när svamparna fått färg. Vänd ner bondbönor och mangold mot slutet. Salta en smula – men tänk på att osten är salt.
8. Lägg stekpannans innehåll över pastan och blanda ner riven fiore sardo strax innan serveringen. Avsluta med några drag med pepparkvarnen.

Doften av kamomill är nog bland de godaste dofter jag vet. Även efter en torr sommar som denna håller blommorna ställningarna i dikesrenen och avger ett aromatiskt moln när du passerar.

Förra året bryggde jag eget kamomillte som förkylningskur och när jag såg de gula små blomknapparna lysa mot mig häromdagen kom jag på att de vore finfina smaksättare till en saftig honungskaka. Helt rätt de här allra sista, skälvande dagarna av sommarlovet.

Jag undviker oftast att baka sockerkakor för jag tycker att det blir lite fantasilöst med den okomplicerade sötman. Nej, hellre då en honungskaka med arom! Jag valde också att inte använda bakpulver och delade därför äggen och vispade äggvitorna till styvt fluff. Istället för skorpsmulor bröade jag formen med vallmofrö. Fick för mig att den skulle räcka till två fikor – det visade sig vara väl optimistiskt…

Kamomillakaka

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 6-8 personer

Tid: 60 minuter

• 175 g smör
• 1 dl honung
• 1/2 tsk salt
• 1 dl kamomillblommor
• 1 msk citronsaft
• 3 ägg
• 1 1/2 dl socker
• 3 dl vetemjöl
• 2-3 msk vallmofrö
• 1 msk florsocker
• Smör till formen
• Extra kamomillblommor till servering

1. Ställ in ugnen på 175 grader. Smörj en sockerkaksform med smör och bröa den med vallmofröna. 
2. Smält smöret och rör ner honung, salt, citronsaft och finhackade kamomillblommor. Låt svalna
3. Dela äggen och vispa äggvitorna riktigt styva med hjälp av en elvisp eller assistent (det senare är att föredra, det tar cirka tio minuter). Det är viktigt att skålen är helt ren och fettfri för att äggvitorna ska lyfta maximalt. Vispa först en stund innan du börjar tillsätta strösockret. Rör ner lite socker i taget och vispa tills du hör att maskinen saktar av, först då är äggvitan färdig. Skrapa över fluffet i en annan skål medan du blandar övriga ingredienser.
4. Ta nu den svalnade honungsblandningen och häll i assistentens skål tillsammans med äggulorna. Vispa ihop till en jämn smet.
5. Sikta vetemjölet och tillsätt lite i taget ner i skålen tills smeten återigen känns jämn.
6. Vänd nu försiktigt ner äggvitorna så att de nätt och jämt blandas med smeten.
7. Häll i smeten i formen och grädda i mitten av ugnen i 35-40 minuter eller tills kakan känns tillräckligt torr med en provsticka.
8. Låt stå och svalna en stund innan du stjälper upp den och skär den i bitar. Garnera gärna med siktat florsocker och kamomillblommor. God som den är till en eftermiddagsfika, men en kula vaniljglass till är inte fel det heller…