Årets sista dag har de tre senaste åren sett ganska lika ut: Vi träffas ute vid fågelstationen vid Krankesjön med alla barnen vid lunch, spanar fåglar, grillar korv och får lite frisk luft innan det är dags att åka hem och förbereda för kvällen.

Efter några år av köttdominans bestämde vi att årets nyårsmeny skulle bestå av fisk. Det var lättare sagt än gjort eftersom så många stod upptagna på WWF:s röda lista.  Men ostron (tjoho!) blir det som starter och efter det en torskceviche.

Huvudrätten klurade vi ganska länge på och jag velade en hel del. Egentligen var jag sugen på att göra en Sjötunga Walewska, men den rätten är i princip lika utrotningshotad som de stackars tungorna själva. Kollade runt och läste om Gös Ebba Brahe (se, ännu en kunglig älskarinna) men kräftor och trumpetsvamp, njaaa. Och tryffel och hummer till gös, är inte det lite hmm… dissonant?

Men så kom jag att tänka på att jordärtskockor kan ge den där tonen som med lite god fantasi påminner om tryffel. Och om vi blandar jordärtskocka och parmesan i pommes duchessen, lite mer parmesan i såsen och toppar med smörstekt ostronskivling, låter inte det som en höjdare? Försöket går under namnet Gös Mätress (allm.) tills vidare, så återkommer jag med recept om det faller väl ut.

Desserten har vi också dragit några varv. Nu blir den honungsbakad kvitten till hemgjord glass med vanilj och kanel. Kvittenfanatiker som jag är kunde det knappast bli bättre.

Jag är verkligen inte insatt i vinerna men de bör väl se ut ungefär: cava, chablis, bourgogne, sauternes, cava, cava, ca… nej det var ju en barntillåten afton!

Det enda jag önskade men inte fick tag på är vattenkrasse, denna gudomliga salladsgåva. Jag har letat och letat, men det är som om leverantörerna inte vill förstå hur god den är och hur poppis den hade blivit om tillgången var jämnare. Jag lovar att lobba för saken under nästa år. Skål, hörrni, och Gott Nytt År!

I mellandagarna brukar vi ofta försöka se någon teater med barnen. Det här året var Loranga, Masarin och Dartanjang på Hipp i Malmö ett givet val.

 Jag har upptäckt att det finns två läger bland oss 70-talister: ett där Barbro Lindgrens böcker är kult och ett som ställer sig totalt frågande inför hela grejen och gärna försöker dissekera berättelsen och ifrågasätta den utifrån moraliska pinciper.

Själv tillhör jag (surprise) den första gruppen och skrattar fortfarande hjärtligt och rått åt de flummiga figurerna, som i alla fall i teorin påminner om människor jag mött under min lundauppväxt. Att Loranga är en arbetsskygg slöfock, Dartanjangs multipla personligheter en utmärkt källa till glädje och att Masarin får äta så mycket bullar han vill och vifta med krigknivar, visst går det an?

Därför blev jag lite förvånad över att familjen i den här versionen huserade på en soptipp i dagens Malmö och blev brutalt ivägkörda därifrån av polis. Precis som Pippi, som ju aldrig reduceras till ett föräldralöst offer, föredrar jag nog att se Loranga som en vinnare i det långa loppet. Han ska få vara en fri fågel som tar dagen som den kommer, hittar lite pengar bakom elementet och bara gör det han känner för.

Men våra barn (fem och sju år) filtrerade raskt bort socialrealismen, för dem var soptippen en skattgömma och bling-blinget bara vackert. Och när handlingen i andra akten tilläts spåra ur i lek och interaktivitet med barnen i publiken var de, till skillnad mot DN:s teaterrecensent, helt hänförda. Gå och se!

Mitt favoritstycke i boken är annars det där med ”choklidpödingen och plispgreden”, som Loranga snillrikt kodar efterrätten till Masarin för att slippa bjuda Dartanjang. Här i en garanterat annan form än den Loranga vispar ihop på sin guldtoalett, men avgjort mycket godare än glass med kaviar:

Kokt chokladpudding

Receptmakare: Anna billing

Portioner: 4 (stora)

Tid: 15 minuter + 3 timmar

”Vill du egentligen söka efter chokladpudding med vispgrädde” undrar sökmotorn hjälpsamt. Nej tack, gammal hederlig, dallrig, choklidpöding med plispgrede vill jag ha, gärna med smarties på toppen.

• 1 ägg
• 1 dl socker
• 50 g mörk choklad (70%)
• 2 1/2 dl vispgrädde
• 1 1/2 dl standardmjölk
• 3 gelatinblad

1. Lägg gelatinbladen i blöt en stund.
2. Häll mjölk, grädde och socker i en tjockbottnad kastrull. Knäck i ägget och vispa.
3. Bryt chokladen i småbitar ner i kastrullen. Vispa blandningen jämn, ge den ett snabbt uppkok och låt den sedan sjuda i några minuter.
4. Krama ur vattnet ur gelatinbladen och smält dem i blandningen. Vispa.
5. Låt chokladblandningen svalna något och häll den i en stor vattensköljd form eller i fyra små. Låt stelna i kylskåp i cirka tre timmar
6. Stjälp upp chokladpuddingarna genom att doppa formarna i varmt vatten och sedan bestämt knacka i botten.
7. Servera med vispad grädde och smarties till alla med barnasinnet kvar.

Problem, vem vill skriva om problem? Inte jag i alla fall…

Därför tänker jag inte skriva om hur jag fick tuppjuck mitt i det pressade schemat på lillejulafton då jag öppnade min julskinka från Kullagris och insåg att den var rökt (vilket inte framgick av paketet).
Rökt! Jag som absolut vill ha en rimmad, kokad  med diverse grönsaker till en härlig buljong, som sedan används till långkålen. Så vill jag ha det. På jul.

I vanliga fall har jag har absolut inget emot rökt skinka, men som julskinka - nej. Jag satte mig ner och tänkte på alla carbonaror och pyttipannor jag skulle kunna svänga ihop på den rökta. Sedan lubbade jag iväg till lanthandeln i byn strax innan stängning för att köpa mig en ny, rimmad.

Av samma anledning som ovan behöver jag egentligen inte alls gå in på att de bara hade gigantiska skinkbjässar kvar och att jag inte fick ner den i grytan, att grannens gryta visserligen var stor nog men inte klarade induktionshäll och att jag till sist blev räddad av Garagebageriet och fick koka skinkf-n i deras stora skållningsgryta.

Nej, sådant där är helt oviktigt så här i efterhand. Både skinkan och  julaftonen blev precis så som jag önskat mig. Vi har redan gjort en rökt carbonara till vännerna och snart karvat oss igenom hela julskinkan. Därför kan vi istället gå direkt på årets upphottade långkål som faktiskt kommer gå till historien som min godaste.  Med avstamp i Andalusien landade vi ändå mitt i Halland. God fortsättning! 

Långkål på Annas vis

Receptmakare: Anna billing

Portioner: 4 som tillbehör

Tid: 30 minuter

Den här långkålen är inspirerad av ett andalusiskt recept på gräddstuvad spenat och den godaste och vackraste kål jag gjort, även om släktskapet med originalet består. Som tack till E, som tipsade mig om spenaten, är detta en vegetarisk anpassning till henne, men själv lagar jag den gärna med skinkspad och flott.

• 275 g repad grönkål
• 1 liter grönsaksbuljong (skinkspad)
• 1/2 tsk torkad körvel
• 1/2 tsk stött fänkålsfrö
• Smör (skinkflott) till stekning
• 1 msk flytande honung
• 1 dl vispgrädde
• 1/2 dl hasselnötter
• 2 msk gula russin
• Vitpeppar
• Salt

1. Skölj och rensa grönkålen. Riv av bladen från de tjocka nerverna.
2. Koka upp 1 liter grönsaksbuljong (eller skinkspad från julskinkekok, spad från ugn måste spädas)
3. Koka kålen i cirka 7 minuter (japp det räcker här). Den ska inte tappa grönskan.
4. Ta upp kålen och pressa ur vätskan. Buljongen kan sparas till grönsakssoppa. Strimla kålen fint.
5. Rosta hasselnötterna i en het, torr panna. När de mörknar kan du gnugga av skalen i en kökshandduk. Hacka nötterna lite grovt.
6. Smält en klick smör (skinkflott) i stekpannan och fräs kålen i fettet.
7. Späd med grädden och låt den reducera lite, men det här receptet är inte så krämigt som annars. Tillsätt honungen och krydda med körveln, nystött vitpeppar och fänkål. Smaka av med salt.
8. Blanda i russinen och strö över de rostade nötterna. Servera på julbordet som vegetariskt alternativ eller ät andra vinterdagar för att det är så himla gott.

Lillejulafton är det den största matshoppingdagen på hela året.  Det är idag som julen ska bärgas hem till stugorna. Det ställer stora krav på en livsmedelsbutik eftersom nästan alla har olika definitioner på vad som gör en riktigt jul. Allt ska finnas i diskarna och allt ska flyta på när så många  kunder trängs på en ganska liten yta.

Personalen brukar börja denna dag med en stadig julfrukost på jobbet. Av tradition erbjuds alltid en nubbe till den som känner för det. Det gör ganska många, för det är krävande att arbeta på lillejulafton. De flesta kunder är på sitt allra bästa julhumör, men de som av någon anledning inte är det brukar istället ta ut sin frustration på den personal som står närmast. Jag brukar skämta om att det är därför alla borde ha tomteluvor; det är liksom svårare att skälla ut tomten för p-boten eller de långa köerna.

På julafton ersätts de strategiska proffsshopparna av de utkommenderade sista-minuten-kunderna som med mobiltelefonen fastklämd vid örat rusar runt i butiken butiken samtidigt som de tar emot order från ledningscentralen därhemma.

Hos oss är det jag som ska dra ihop det sista inför morgondagen. Jag tänkte koka ciderskinkan i år och gläder mig redan åt resultatet. Fram till igår visste jag inte om vi skulle få någon ekologisk julskinka härhemma. Till butiken förhandsbeställde vi redan i augusti så att vi skulle kunna ge våra stamkunder en rabattkupong inför jul. Det var tredje året i rad som vi försökte och det såg äntligen ut att gå i lås.

Men så utbröt grisrabaldret, efterfrågan steg  och Scan drog helt sonika tillbaka bokningen och skickade oss mycket färre skinkor än vad vi beställt. Som tur var har vi fått in Kullagris i sortimentet och kunde komplettera med deras skinka. Och på så sätt blev det en kvar till mig också! Men visst är det märkligt att branschen inte hänger på så att det räcker åt alla?

Förutom skinkan ska jag koka långkål som vanligt.  Möjligen kommer jag att testa honung och rostade hasselnötter till grönkålen. Funkar det här, så funkar det nog där också. Köttbullsrullning står också på dagens agenda, ett helt lass. Jag brukar göra dem med kryddnejlika, julkryddan nummer ett för mig.
I år tänkte jag även blanda mumma för första gången och utgår från jultalibanen Anders recept och ser vart vi landar.

Barnen har gjort en pepparkaksstad i köket med så många överglacerade pepparkaksstatister att det känns som om hela terrakottaarmén har flyttat in. För en gångs skull bestämde jag mig för att baka ett alldeles eget. Min sjuåring hjälpte till med pyttefrukterna och nu är fruktaffären införlivad i pepparkaksstaden ”för man måste ju kunna handla mat någonstans, mamma”.

Här blir det en bloggpaus till någon gång i mellandagarna. Jag vill passa på och önska er alla en riktigt god jul. Att den blir välsmakande råder det ju liksom inga tvivel om, eller hur?

Jullovet rullar på med allmän snöyra och julförberedelser. Mandelmassa brukar också höra till julgodisfavoriterna. Vi gör morötter, äpplen, bananer, apelsiner, jordgubbar…. De båda senare får sin slutfinish då de rullas mot den finaste sidan av ett rivjärn. Barnen är faktiskt riktigt vassa på det där, så vi brukar göra gå-bort-gåvor i plåtaskar.

Det är ganska lätt att göra egen mandelmassa av lika mycket skalad mald mandel som strösocker som mixas tills massan gått ihop. I år blev det en helt annan mandelmassa baserat på en köksmiss, men det blev ett riktigt gott misstag som jag kan tänka mig göra fler gånger!

Det var när jag skulle koka den spanska mandelsåsen bienmesabe (betyder ungefär smakar gott för mig) som något gick snett, riktigt snett. Hela såsen klumpade ihop sig och blev till en välsmakande mandelmassa  istället. Jag vet fortfarande inte vad jag gjorde, men här har jag modifierat receptet som det skulle se ut om jag hade velat göra mandelmassa. Riktigt fina små apelsiner blev det i alla fall. Äpplena i grön marsipan är spetsade med calvados.

Spansk mandelmassa

Receptmakare: Anna billing

Portioner: 250 g cirka
Tid: 30 min

• 200 g sötmandel
• 200 g socker
• 2 dl vatten
• 1 äggula
• 1 citron (skal och saft)
• 1 kanelstång

1. Koka upp vatten, socker, kanelstång, citronsaft och skal i en tjockbottnad kastrull. Låt sjuda tills sockret har löst sig.
2. Skala mandeln om det behövs och hacka den fint i en matberedare. Blanda den i kastrullen med sockerlag och låt sjuda under omrörning på låg värme tills lagen börjar tjockna. Dra då kastrullen från spisen och låt blandningen svalna lite. Plocka upp kanelstången
3. Vispa upp äggulorna i en separat skål. Blanda ner dem i kastrullen under omrörning.
4. Kör blandningen i matberedaren tills den är tjock och smidig.

Julen var länge traditionalisternas och trygghetsnarkomanernas högtid. Samma rätter, på samma sätt år efter år.
Därför har det varit riktigt uppfriskande med all nyskapande julmat som dykt upp på senare år, influerade av smaker från andra länder och lagad med nya kryddor och råvaror.

Men ibland går det till överdrift och i år var vissa tidningars julnummer översållade med tvångsmässigt kryddade och meckade rätter. Köksfantasi i all ära, men en del recept kändes bara så hopplöst sminkade att själva poängen med rätten hade försvunnit i en kakafoni av julsmaker.

Med detta i åtanke lovade jag mig själv att inte krångla till julmaten och godiset i onödan utan bara  tillsätta någon smak här och där. Knäcken hade jag faktiskt tänkt lämna orörd.
Men när jag höll på att  inventera mina skåp på jakt efter ljus sirap (som jag trodde mig skymtat där inne någonstans i röran) hittade jag två öppnade burkar med dadelsirap.

Två? Måste vara resultatet av ett hjärnsläpp… När jag ringlar det över frukt och desserter går det inte åt så mycket, så de borde nog användas upp. Hur skulle det vara att göra knäck på dadelsirap? Och använda pistaschmandel istället för sötmandel?
Jag blev så nyfiken att jag genast glömde bort mitt löfte och kokade mina godaste knäck någonsin. Det här måste ni bara prova, den fruktiga sötman var helt enkelt ljuvlig!

Dadelknäck med pistaschmandel

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: ca 70 st

Tid: 40 minuter

• 2 dl dadelsirap
• 2 dl socker
• 2 dl vispgrädde
• 2 msk smör
• 1 dl hackad pistaschmandel (osaltade)

1. Koka upp sirapen, sockret, grädden och smöret i en tjockbottnad kastrull. Låt koka på hög värme i cirka 20 minuter tills knäckmassan nått 122 grader (eller strax över 125 om du vill ha hårda). Använd termometer.
2. Gör kulprovet: En tesked knäck doppas i ett glas kallt vatten. Kan du rulla en fast kula är knäcken färdig.
3. Hacka pistaschmandeln fint.
4. Häll upp knäckmassan i en kanna med pip, så är det lättare att pricka formarna. Mia Öhrn brukar lite fiffigt smöra plåten under formarna för att dessa inte ska välta.
5. Strö till sist pistaschhacket över knäcken (synd att blanda ner det vackra gröna, tyckte jag) och låt stelna. Förvara kallt.

Jullovet kunde knappast ha börjat bättre. Snön singlar ner i stora sagoflingor och barnen rusade direkt från skolavslutningen i kyrkan till pulkabacken. De kom in nöjda och rosiga lagom tills det var dags att laga julgodis.

Jag hade nog gärna tjuvstartat tidigare i december men fick lov att hålla mig tills alla kunde vara med. Mina barn är nämligen fullständiga jufetischister, så lita på att här kommer julstökas de närmsta dagarna!

Vi gillar vit ischoklad, eftersom de nästan ger intryck av snöpraliner som långsamt får smälta på tungan. Och då det är barnen som äter mest av julgodiset avhåller jag mig ifrån alltför spejsade smaksättningar, men kunde ändå inte låta bli att spetsa den vita ischokladen med lite stött kardemumma, som är kylande och passar utmärkt till. Den mörka ischokladen fick en liten push av en halv tesked malen kanel.

Vid sidan om blandade vi även mandelflis och tranbär i vit choklad och klickade upp i formar. Syrliga tranbär är ännu en favorit till vit choklad och bryter sötman fint.

Vit ischoklad med kardemumma

Receptmakare: anna billing

Portioner: 30 st lite större
Tid: 30 minuter

• 200 g vit choklad
• 100 g kokosfett
• 1 krm hel kardemumma
• tryffelformar

1. Dela den vita chokladen i bitar och smält den ca en halv-en minut i mikron eller över ett vattenbad.
   Vit choklad är extra känslig, så det är bättre att du tar ut den ur mikron med lite osmälta bitar, de smälter snabbt vid omrörning, än att chokladen är inne för länge och förstörs.
2. Smält kokosfettet i en annan skål i mikron eller i en kastrull på spisen.
3. Stöt den hela kardemumman fint i en mortel och blanda ner med choklad och kokosfett i en skål.
4. Rör noga så att fettet inte skiktar sig. Häll upp på en kanna med pip så är det lättare att pricka rätt när du fyller formarna.

Bara fyra dagar kvar till vintersolståndet. Undan för undan har kvällen krupit allt närmare hämtningen på dagis och grannar och vänner skymtar förbi som skuggor under gatlamporna på väg hem till sitt: ”Mycket nu…” ”Du också?” ”Ja, vi ses”

Inte är det under dessa långa vardagskvällar jag  ställer mig och lagar något komplicerat, nej fort ska det gå. Helst innan den yngsta hunnit somna framför Bolibompa.

Det är då jag slänger lite allt möjligt på en braspanna  i ugnen så fort jag kommit innanför dörren.

I går blev det fläskkotletter med ben som jag klappade in med salvia, svartpeppar och flingsalt och placerade över klyftade, urkärnade butternut-”skedar” (även de med salvia och salt, överringlade med olivolja). Svisch in i ugnen på 225 grader i 30-35 minuter. Pumpan mjuk? Ut. Parmesan riven över? Javisst, om du vill.

”Hallå, stäng av tv:n! Maten är färdig!”

En av det danska kökets klassiska desserter, vid sidan av rødgrød med fløde och risalamande, är gammeldags æblekage, eller bondepige med slör som den också kallas.

Slør står för slöja, som får symboliseras av vispgrädden. På norska blir det ännu roligare för där kallas desserten tilslørte bondepiker, vilket kan ge upphov till lustiga missförstånd om man översätter slarvigt.

Annars är den danska äppelkakan mycket lik den skånska, förutom att den varvas kall i en glasskål eller direkt i portionsformar som trifle. Därför tyckte jag det var en god idé att spetsa äppelmoset med en slatt calvados. Originalet toppas ibland med klickar av röd vinbärsgelé.

Brödet ska helst vara kavring, men rivet vörtbröd eller ströbröd, rasp på danska, går också bra. Faktum var att jag gjorde med rasp eftersom jag hade en påse stående i skåpet. Smaksatt med kanel, ingefära och stött nejlika blev det riktigt bra ändå.

I det moderna danska köket har man för länge sedan övergått till att använda knosade mandelbiskvier som nästan påminner om macarons, men de säljs inte i Sverige vad jag vet, så jag blandade i hackad mandel istället.

Dansk äppeltrifle med mandelrasp (bondepiger med slør)

Receptmakare: anna billing

Portioner: 4
Tid: 20 minuter 

• 4 dl färdigt äppelmos eller:
• 500 g syrliga äpplen
• 2 msk vatten
• 1 dl strösocker
• 1/2 vaniljstång
• 1 msk calvados (eller lite konjak)
• Fras:
  1 1/2 dl stöbröd eller riven kavring
• 1 dl grovhackad mandel
• 50 g smör
• 2 msk farin eller muscovadosocker
• 1 krm mald kanel
• 1 krm mald ingefära
• 4 st stötta kryddnejlikor
  2 dl vispgrädde
• 1/2 vaniljstång
• socker 

1. Skala, kärna ur och grovhacka äpplena. Koka dem med sockret, vattnet och en halverad vaniljstång tills bitarna blivit mos. Låt svalna helt, ta upp och skrapa ur vaniljen och spetsa med calvadosen.
2. Hetta upp smöret i en stekpanna och bryn mandlarna. Tillsätt den rivna kavringen eller skorpsmulorna, sockret och kryddorna. När allt blivit frasigt är det färdigt.
3. Smaksätt grädden med urskrapade vaniljfrön och socker innan du vispar den pösig.
4. Varva äppelmos, mandelrasp och grädde i portionsglas eller i en transparent skål. Toppa med grädde och kanske lite rasp allra överst. Servera omedelbart.

Åh, nu blev jag alldeles lycklig över den här kombinationen, så jag måste lägga ut den bums! Kanske har ni någon glöggfest kvar att hålla eller så kan ni göra den till  julbordet eller till nyårsafton?

I Barcelona (ja, ja) åt jag en sallad med gorgonzolaslungade valnötter och tomat. Den var grym, men jag tänkte att det hade varit ännu godare med något sött till.  Kombin hittade jag dagen därpå när vi smaskade perfekt mogen spansk kaki från La Boquería.
Den är ganska sällsynt ute i handeln härhemma eftersom vi svenskar oftast föredrar den förädlade sharonfrukten.

Till skillnad från originalet är sharonen fri från garvsyra och söt även då den är hård. Men en perfekt mogen kakifrukt är i ärlighetens namn en större ätupplevelse och gör skäl för sitt andra namn: dadelplommon.

Sharonfrukten befinner sig lite i skamvrån i och med palestinakonflikten. Själva sorten är namnskyddad av israeliska odlare, men det finns även spanska, sharoni.
Jag har förhört mig hos ICA  och de säljer idag inte sharon från ockuperade områden och kommer faktiskt att öka importen av spansk äkta kaki under 2010, så det är något att se fram emot!

Den här salladen kan du äta som fingerfood, lite som den ursprungliga ceasarsalladen som serverades på hela romansalladsblad.
Radicchion är både snygg och har en beska som sitter som en smäck till de övriga ingredienserna (spana in snygga sorter hos Anna. Hoppas att ni provar, den var gudomligt god.

Själv är jag bortbjuden på älgmiddag ikväll. Snacka om exotiskt för en skåning…

Vintersallad med kaki & stiltonslungade valnötter

Receptmakare: Anna billing

Portioner: ca 10
Tid: 15 minuter

• 50 g stilton (eller gorgonzola)
• 1/2 dl solros- eller annan neutral olja
• 1 msk sherryvinäger
• Svartpeppar
• 100 g valnötskärnor
• 1/2 kaki eller 1 sharonfrukt
• 1 radicchio
• 2-3 msk granatäppelkärnor
• några kvistar slätpersilja

1. Mixa olja, ost och vinäger till en dressing. Smaka av med lite nymalen svartpeppar (sältan finns i osten). Tossa runt med valnötterna i dressingen.
2. Skölj radicchion och skär ett snitt vid rotfästet så att du lättare kan plocka av bladen hela. Klappa bladen torra med en ren handduk.
3. Skär kakin/sharonen i så tunna skivor du kan (ungefär som tomater till en insalata caprese). Taggad tomatkniv ger snyggast och helast skivor. Kakiskivorna kan du halvera.
4. Använd de kupade radicchiobladen som skål. Lägg en skiva kaki/sharon, och en fyra, fem valnötshalvor på varje skiva. Toppa med finstrimlad persilja och granatäppelkärnor.
5. En annan variant är att bygga radicchio, tunnskivad kaki och valnötter på ett stort fat, ringla på dressingen och toppa med persilja och granatäppelkärnor.