Äntligen: Höns i lekstugan!
Som jag nämnde i förra inlägget är vi nyblivna hönsägare sedan knappt två veckor tillbaka. Jag har väntat länge på detta, faktiskt ända sedan 2009 då jag var hemma hos illustratören Ursula Wilby och hon berättade om hur trevligt det var med höns och visade sina fantastiska, gröna ägg. Att få purfärska ägg från egna hönor till frukost har alltsedan dess tett sig som något av det lyxigaste livet har att erbjuda.
Vi bor förvisso i en by på landet och har en ganska stor trädgård, men tomten ligger ändå i så kallat planlagt område, så det enda stället som vi kunde inhysa höns i var barnens lekstuga, som för fyra år sedan ännu användes flitigt. Vi bestämde oss därför att vänta tills den stod övergiven och då bygga om den till ett litet hönshus med plats för fem till sju höns.
Första idén var att ha en skock skånska blommehöns, eller någon annan mer sällsynt lantras som kunde må bra av ökad spridning. Helst med tupp, dårå, för avelns skull. Men när jag ansökte om tillstånd från Lunds kommun (så här ser blanketten ut) sa de att det i och för sig inte råder något generellt tuppförbud i kommunen, men ville att vi skulle ha godkännande från berörda grannar så att vi (kommunen) kunde undvika framtida klagomål. Så därför tyckte vi det skulle vara roligt med blandade raser.
Godkännande för höns i sig var inget problem, vi presenterade en ambitiös plan för hönshus, sluten hönsgård och foder- och träckhantering. Men i fallet med tupp stötte vi på patrull: en av våra grannar ville verkligen inte att vi skulle ha tupp, inte ens på försök, eftersom hen inte ville bli ”tuppmördare” om vi lyckades föda upp en högljudd individ. Vi bestämde oss raskt för att gå vidare med en tupplös hönsflock och började söka efter uppfödare.
På nätet hittade jag supertrevliga Lina Laurin som säljer rashönsägg och kläcker kycklingar för avel i Löberöd, en kvart härifrån. Jag tror vi pratade höns i telefon i över en timme, och jag hade god hjälp av henne i planeringsarbetet. Dessutom köpte jag Karin Neuschütz bok Höns i trädgård, där det fanns en massa bra tips om alltifrån utfodring den första tiden till byggritningar för hönshus.
Efter ett roligt studiebesök hos Lina i påskas, där vi tittade på minst tjugo olika hönsflockar i olika raser, satte familjen ihop en önskelista efter äggfärger: Isbar (gröna), Maran (kastanjebruna), Blommehöna (gräddvita, stora), Leghorn (vita), Crème Legbar (ljusblå/turkosa) och Cochin (ljust gyllenbruna). Cochinen valdes även för att den är en god ruvare, om vi i framtiden skulle vilja dra upp en kull kycklingar själva med inköpta, befruktade ägg. Lina lovade att se vad hon kunde göra och rekommenderade även en del andra raser. Hon skulle lägga ett par hundra ägg i kläckaren i mitten av april, så kanske att vi kunde få vissa av önskemålen uppfyllda.
Vi fick rådet att köpa tio kycklingar eftersom uttrycket ”trilla av pinnen” är klart hönsrelaterat och att vi då nästan garanterat skulle få några hönor. Höns kan i ibland könsbestämmas först efter en och en halv månad, så jag gjorde en överenskommelse med vänner med en lantgård (som bland annat har roliga norska salthöns som sover i träd om nätterna) att eventuella tuppar skulle få strutta omkring där tills de var stora nog att bli Coq au vin.
Och på förmiddagen den första maj åkte vi och hämtade dem i en papplåda med locket på glänt. Det blev till slut en Rhode Island Red, en Silkeshöna (barnval), en Leghorn (barnval igen: ”Den ska heta Bella Swan”), en Maran, en Spanier, en Faverolle, en Cochin, en grönvärpande Araucana och två blåvärpande Crème legbar.


De ser allt lite blåfrusna ut om kinderna, majrovorna. Men med lite mer pepparstuns i smaken än kålroten var de precis vad jag kände för till helgens gryta, och så hade jag fina skivor KRAV-lammbog från Erikstorps lamm.
”Smell! A true Florentine smell. Inhale, my dear. Deeper!” kommenderar den beskäftiga författarinnan Eleanor Lavish (Judi Dench) den förskräckta och, i dubbel bemärkelse, tillknäppta sällskapsdamen Charlotte Bartlett (Maggie Smith) i en scen ur 
Så här ser årets sista bloggsallad ut på en suddig mobilbild. I morgon går jag på semester efter en rolig men ganska slitig höst. Hela köket är upp-och-nervänt, för in i det sista stod jag med ett matjobb som skulle levereras och eftersom jag tar bilderna i det korta dagsljuset var det med andan i halsen jag skickade de färdiga filerna strax innan skymningen föll. Kvällens middag bestod av rester från dagen, en bit rödkål som borde ätas upp och som jag tossade (bra låneord) med en dressing på olivolja, citron- och apelsinsaft och tahini. I åkte granatäppelkärnor från dagens övningar, en skivad apelsin och ett par färska dadlar som blivit kvar sedan vår stora jullunch med släkten i lördags. Lite Ottolenghi, men bara nästan.