Har man varit uppe i ottan för att sedan tillbringa förmiddagen  i en kvalmig simhall, som hejaklack under ett distriktsmästerskap, är man väl förunnad en treat efter middagen. Och vad passade bättre än en clafoutis med rabarber denna strålande vecka när vårsolen fått alla stjälkar i min rabarberklocka att lyfta locket?
Den franska puddingen har jag gjort många gånger förut, men det brukar snarare vara högsommarens aprikoser och körsbär som hamnar i pannkakssmeten. I de fall jag använder stenfrukt tycker jag om att smaksätta med den mjuka innermandeln i de krossade kärnorna, men idag fick den bero. Vi planterade nämligen om våra kvanneplantor och jag skar ett par stjälkar av den till rabarbern.

Användandet av kvanne får väl betraktas som nordens första egentliga kulinariska export, så stort genomslag fick den genom vikingahandeln att den hittade ända ner till södra Frankrike, där den så småningom blev en oumbärlig ingrediens i likören Chartreuse.  Kvanne och rabarber är en klassisk kombination då den förstnämnda inte slår ut de friska rabarbertonerna  utan lägger sig som en smäck i andrastämman. Mina kvanneplantor har stått på ett grusigt, torrt ställe och vägrat skjuta iväg på höjden, men när de väl gör så får de en än mer intressant, kryddig sötma som jag gärna experimenterar vidare med i saft och sylt. Har du tjocka stänglar kan du kandera dem. Söt kvanne i bak och desserter gör även att du kan minska mängden socker.

Rabarberclafoutis med kvanne

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 5-6

Tid: ca 30 min

Bra alternativ till smulpaj när du vill slänga ihop en snabb dessert med säsongens frukt och bär. Servera med glass, vaniljsås eller lättvispad grädde. Om du inte har kvanne i kan du smaksätta med en gnutta kanel. Använder du driven rabarber behöver du inte skala den först.

• 1/2 kg rabarber
• 4 kvannestjälkar (späda)
• 50 g smör
• 1/2 dl mjölk
• 1/2 dl vetemjöl
• 1/2 dl socker
• 3 ägg
• 1 nypa salt
• 1 nypa vaniljpulver
• Till rabarbern:
• 2 msk socker
• Smör till stekning
• Florsocker

1. Ställ in ugnen på 175 grader. Smält smöret och låt det svalna.
2. Ansa och skär rabarbern i tre centimeter stora bitar. Skiva kvannen tunt och centimetertjockt över stjälkarna. Stek i panna med en rejäl klick smör och socker. Bitarna ska mjukna men inte kollapsa. Ställ åt sidan.
3. Vispa mjölk och ägg med det avsvalnade smöret. Rör ner mjöl och socker och smaksätt med salt och vanilj.
4. Smörj 5 små  formar med smör och häll i smeten. Fyll på med rabarber- och kvannebitar så högt du vågar.
5. Grädda i mitten av ugnen i 25 minuter tills clafoutiserna är härligt pösiga. Pudra över med florsocker och servera asap med tillbehör innan de sjunker ihop.

Det är verkligen inte ofta jag är krasslig, men den här gången var det rejält illa. Jag är nu inne på min andra influensa och tionde dagen som officiellt mör. Febern har lagt sig, men när man knappt får i sig youghurt blir det smått orealistiskt att skriva om mat. Och mina suddiga mobilbilder får symbolisera min egen brist på skärpa.

Därför har ni till exempel inte fått höra om Londonresan, om den smått fantastiska ostbricka med Berkswell, krämig  Wigmore, och Colston Basset Stilton med söta martin sec-päron jag åt på La Fromagerie i Marylebone (samtidigt som ostdrottningen och ägaren Patricia Michelson snurrade runt för att ordna födelsedagsmiddag till sin mor).

Inte heller om den grymma tapasbaren Barrafina i Soho där jag kalasade på tunnskivad bläckfisk med kapris, sprödfriterad zucchiniblomma fylld med getost och de bästa gambas al ajillo jag ätit i mitt liv, medan bror min tuggade i sig morcilla toppad med frasigt stekt vaktelägg och grillad vaktel i aioli (baske mig, åt han inte kyckling med romescosås också?). Barrafina tar inte reservationer och har endast ett tjugotal sittplatser, man köar med dryck och tilltugg tills det blir ledigt, helt enkelt. Ett tips är att inte komma så sent som vid åttablecket, då får man vänta mycket länge medan man avundsjukt stirrar på de ätande, lyckliga satar som haft lite bättre planering. Och hinner stoppa i sig ganska många croquetas, men sämre kan man ju ha det.

Dessutom missade både ni och jag den planerade Valborgsmenyn, men jag har lite fina idéer på lager som jag pytsar ut framöver. Fast först ska jag friskna till och vaska fram en vinnare i Taffels sparristävling. Och på måndag ska jag åka till Stockholm för att representera vår butik och Resurskocken som är nominerad till Årets Hållbara butik på Retail Awards 2012 . Jag tycker ni ska hålla tummarna för oss, det kan behövas, vi är en riktig underdog i en kategori där övriga nominerade är Blueberry Lifestyle och eh… IKEA.

I förra inlägget lovade jag att återkomma med mitt stifadorecept. Det blev mycket grekiskt, helt plötsligt. Kanske är det för att vi bestämt oss för att inte åka tillbaka förrän läget stabiliserats i Grekland, vi hamnade lite för nära kravallerna förra sommaren i Aten och lärde oss mer än önskvärt om hur man tar skydd mot tårgas. Men jag längtar ändå till Amorgos. På bilden, ungefär vid bussen, ligger Aegialis enda lilla torg. Där finns tavernan Asteria och det bästa man kan äta där är, enligt mina barn, makaronigratängen pastitsio och enligt mig och min man långlagad kaningryta, stifado.

Den där grytan har jag tänkt prova i snart två år, men av olika anledningar har det inte blivit av. Men så började det pratas kanin på flera håll efter att SLU tidigare i våras gått ut och boostat kaninkött som exempel på en långsiktigt hållbar köttproduktion och så blev jag sugen igen.

Först tänkte jag se om jag kunde köpa en vildkanin från Bonnarps, men det slutade med en tinad från Vreta Kaningård istället. Den var dekapiterad och urtagen och kanske lättare för känsliga typer att uthärda än Gittos hardcorekanin. Barnen hade i vilket fall som helst inga invändningar, inte heller vår sjuårige matgäst som för övrigt själv är kaninägare.

Kaninens ljusa kött påminner ganska mycket om kyckling men har en sötare smak, vilket passar fantastiskt bra ihop med söt, karamelliserad lök, vin, kanel och örter – och som jag påpekat innan är det kanelen som sätter den där speciella grekiska prägeln och binder ihop smakerna. Jag utgick från det här receptet och lade till och drog ifrån med inspiration från olika stifadorecept. I vissa marinerade man först kaninen i rödvin över natten, och eftersom jag lagade den en dag senare än jag planerat gjorde jag det med. Jag hade egentligen tänkt servera stifadon med ugnsrostad, cypriotisk  färskpotatis. Men det glömde vi förstås att köpa och istället blev det rött ris till. Det passade alldeles utmärkt förutom att färgspelet i bilden blev trist, dårå. Stifadon är god även en varm julikväll  med ett glas öl och när jag har lagat den här ett par gånger till ska jag prova Bendels kaningryta från Ischia och i höst kanske den här med plommon, bacon och konjak.Den observante läsaren noterar att jag inte doppat delarna på bilden i mjöl, jag tänkte på något annat och fick tillsätta det i grytan istället, utrört med vinet.

Stifado, grekisk kaningryta

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 6 (eller 2 grekiska bamseportioner)

Tid: Över natten + 3 timmar

Stifadominnet från Amorgos var att kaninköttet var så mört att det nästan föll av benen och att såsen kokat ihop betydligt längre än vad som brukar rekommenderas i recepten. Skulle du ha tillgång till grekisk oregano skadar det givetvis inte att smula ner den med på slutet, använd annars vanlig oregano.

• 1 st kanin, ca 2 1/2 kg
• 1 1/2 kg gul lök
• 1 burkar konserverade tomater
• 1 msk tomatpuré
• 2 dl rött vin
• 1 dl vatten
• 2 msk vetemjöl
• 2 rosmarinkvistar
• 2 lagerblad
• 2 kanelstänger
• 8 kryddpepparkorn
• 4 vitlöksklyftor
• 1 tsk honung
• 1 tsk grekisk oregano
• rejält med olivolja till stekning
• salt och svartpeppar

1. Stycka kaninen i sex delar: framben, lår och kroppen delad i fyra delar. Lägg den i en försluten påse med lagerblad, vin och kryddpeppar och låt marinera i kylskåp över natten.
2. Ta upp kaninbitarna, men spara marinaden till såsen. Torka av delarna och doppa dem i vetemjöl på ett fat. Hetta upp olivolja i en stor emaljerad gryta med lock och bryn köttet ordentligt på alla sidor. Ta upp och lägg åt sidan medan du steker löken.
3. Skala och skär lökarna i klyftor. Stek löken riktigt mjuk i ytterligare en slatt olivolja utan att den tar färg. Det tar en liten stund, men ju mer tålamod du har, desto sötare löksmak blir det i den färdiga grytan.
4. När löken känns bra lägger du ner kanindelarna och tillsätter vitlök, kryddor, örter, vinet/marinaden, vattnet, tomaterna och purén. Låt koka upp och sedan puttra svagt på spisen i cirka 2 1/2 timme. Se till att kanindelarna är under ytan så de tillagas jämnt. Mot slutet smakar du av såsen med honung, salt och oregano. Lyft ur de hela kryddorna och örterna innan servering. Kaninbenen är kvar vid serveringen, men är ganska lättfunna.
5. Servera stifadon med ugnsrostad potatis eller ris.

Jag hann visst med ett inlägg till innan påsk – men det blir ett kort ett. Förra veckan köpte jag en klick tarama från en grekisk restaurang i stan och därför gjorde jag en taramosalata till ikväll. Taramosalatan finns på de flesta grekiska menyer och äts speciellt på Askmåndagen Kathari Deftera tidigt på våren då fastan inleds. Men eftersom jag är föga ortodoxt lagd passade den utmärkt till påskbordet och en perfekt meze att doppa krispiga grönsaker i eller klicka på ägg. Röran i sig görs på gammalt vitt bröd som mixas med olivolja, några skedar taramo och smakas av med citron. Dillen är mitt eget påfund, men den passade riktigt bra till.

Tarama ska helst vara karprom, men torskrom har blivit allt vanligare och den jag använde här. Det går att experimentera med annan fiskrom eller god kaviar också, om man vill.

Det roligaste med påskmaten är att traditionerna skiftar mer än vid jul. Vissa äter lammracks, andra kyckling eller lax. Eller så struntar man i traditionerna och skapar nytt. Precis som Gitto och Annika har jag varit sugen på kanin ett tag så det har jag beställt hem till påsk. Den ligger just nu och marineras i rödvin och kommer att hamna på bordet i morgon kväll i ett försök att återskapa den goda stifadon med lök och kanel vi goffade i oss på tavernan Asteria på Amorgos. Jag får nog anledning att återkomma till den …

Glad påsk!

Taramosalata

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 4

Tid: Blötläggning + 10 minuter

Taramosalata görs på gammalt vitt bröd som blötläggs. Ju hårdare skorpa, desto längre tid. Har du kantfritt bröd går det på 20 minuter.

• 100 g vitt, gammalt bröd
• 1 dl olivolja (god sort)
• 1-1/2 msk tarama
• 1 skvätt citron
• 1 msk finhackad rödlök
• Finskuren dill
• Extra olivolja

1. Skär brödet i bitar och blötlägg i kallt vatten tills det är helt mjukt, ca 10-20 minuter.
2. Krama ur vattnet ur brödet ordentligt och mixa slätt med stavmixer.
3. Tillsätt olivoljan i en fin stråle under mixningen och blanda ned taraman. Tänk på att taramans smak utvecklas om den får stå och dra en stund i röran, så överdosera inte. Smaka av med citronsaft, blanda ner lökhacket, rita en virvel med en gaffel och ringla över extra olivolja.
4. Servera med finklippt dill till bröd, grönsaker eller på ägghalvor.

Påskförberedelserna är i full gång här hemma. Barnen har tillverkat femtielvatusen påskkort att deala till sig smågodis med av byborna på skärtorsdagen och så firar vi som vanligt påsk med släkten. Eftersom min mans morbror är tokig i skumgodis tänkte vi göra honom extra salig i år och ta med egna marshmallows.

Jag har ganska länge velat prova, och inte blev önskan mindre efter Öhmans inspirerande bloggpost efter Hugh Fearnley-Wittingstalls recept. Men så tycker jag inte att ren socker/vaniljsmak är så kul och funderade på vad jag skulle pimpa dem med. Violessens kanske? Eller passionsfrukt? Eller fläder och björnbär? Eller rosor och hallon? Eller varför inte alltihop? undrade dottern och hämtade infrysta bär och flädersaft från boxen i garaget och vips var köket förvandlat till en vitpudrad marhsmallowverkstad.

Makalöst goda blev de och även om massan inte kan svälja hur mycket smaksatt vätska som helst, slår de fruktiga tonerna igenom när du tuggar. Flädern blev svagast, men lika frisk som doften som slår emot dig när du passerar en buske i slutet av juni.

Tanken är inte direkt ny,  marshmallows har historiskt smaksatts med rosenvatten och tillverkades ursprungligen av geleaktiga rötter från marshmallows, läkemalva. Det får jag prova en annan gång. Glad påsk så länge – ifall jag inte hinner posta fler inlägg innan dess.

Smaksatta marshmallows

Receptmakare: Anna Billing, fritt efter ÖHMan/Fearnley-Wittingstall

Portioner: 70-80 st

Tid: Räkna 3 timmar, så är du helt hemma

För marshmallows gäller samma grundprinciper som för maräng: rena skålar och verktyg utan fettrester. Gnid med citronskiva om du vill försäkra dig om att den är ren. Äggvitekonsistensen påverkas dessutom positivt av syran i bären (enl Hedh), vilket gör att effekten av vätsketillsatsen blir mindre. Överdriv dock inte smaksättningen, då kan mashmallowsen bli fuktiga. Får du gulor över kan du använda dem till sauce maltaise. Använd helst termometer för att hålla koll på sockertemperaturen, annars låter du den sjuda i cirka tjugo minuter.

• 3 äggvitor
• 7 dl strösocker
• 4 dl vatten
• 2 pkt (32 g) gelatinblad
• 2 1/2 dl maizena
• 2 1/2 dl florsocker
• Neutral olja t ex kokosolja till form
• Smaksättare: 2 msk violessens/ 3 msk passionsfruktjuice/ 3 msk hallon- eller bjönbärsjuice/ 2 msk flädersaftkoncentrat

1. Koka upp vatten och strösocker till en sockerlag. Sjud den tills den når 122 grader, vilket tar en liten stund.
2. Blötlägg under tiden gelatinbladen i kallt vatten.
3. Vispa äggvitorna fluffiga i en assistent och passera samtidigt frukt eller bär som ska användas. Hallon och björnbär använder du juicen av som blir när de tinat, passionsfrukterna passeras.
4. Vispa ner de uppblötta gelatinbladen, några i taget, i den färdiga sockerlagen. Tillsätt sedan smaksättaren och rör om.
5. Sänk varvtalet på assistenten till lägsta snäppet och tillsätt den heta sockerlagen sakta i en fin stråle. Värmen får äggvitorna att fluffa upp och du har en skummig sås som behöver få svalna av under omrörning för att gelatinet ska behöva verka och bli marshmallowmassa.
6. Tiden det tar beror på sockertemperaturen och hur hårdvispade äggvitorna egentligen var (fick olika tider olika gånger), men som tumregel kan vi säga trettio minuter. Då har du god tid på dig att olja en form med raka, höga kanter så länge. Det du ska titta efter är att smeten ska likna fluffigt vispad grädde: vispen ska lämna spår, men massan får inte ha stelnat så mycket att den fastnat på vispen, utan ska lätt gå att spatla ner jämnt i den oljade formen.
7. Låt sedan formen stå i 1-2 timmar. Blanda florsocker och maizena och sikta över den stelnade ytan. Prova vippa formen så att du ser att smeten lossnar, annars kan du skära runt formen med kniv.
8. Stjälp hastigt upp mashmallowsplattan på en stor skärbräda med den pudrade sidan nedåt. Sikta över mer florsocker och maizena och se till att du pudrar över kanterna. Skär sedan marshmallowsbitar med en stor vass kniv och rulla runt dem en extra gång i blandningen innan du lägger dem i en lufttät burk. Färska är de gudomliga och efter några timmar ännu bättre.
9. Som du ser är det bara smak och fantasi som sätter gränser. Lite arrak eller galliano? Eller rosenvatten eller apelsinblomsvatten om du har en slatt över. Berätta gärna i kommentarerna om du filurar ut något extra bra.

”Äntligen är sparrisen här!” trumpetar alla mattidningar. Fast det är mer en pressläggningssanning, i slutet av april kommer den europeiska och vår egen sparrissäsong är igång på allvar först i början av maj enligt pålitliga källor. Då är med all säkerhet blodapelsinsäsongen slut och det är ju synd med tanke på den gudomliga kombon sparris och sauce maltaise, hollandaisevarianten som blir absolut godast och vackrast med just blodapelsin.

Men nu när tjälen släppt är å andra sidan jordärtskockor och svartrötter tillgängliga igen. De innehåller, precis som sparris, inulin och klarar, till skillnad från potatis, att övervintra i grönsakslandet. Passa på att äta dem nu innan de lägger kraft på att sätta skott.

Svartrötter odlade jag inte själv ifjol, så de här är italienska, inköpta på gårdsbutiken Råbytorp i närheten. De ståtade dessutom med härliga tarocco- och sanguinelloapelsiner som jag inte kunde motstå. Så rör ihop en sauce maltaise, doppa och ät som de är eller servera med tunna skivor rökt fårfiol eller tyrolerskinkan Speck a Meta (som ska lysa av vackert vitt fett i betydligt högre grad än mina skivor; det överambitiösa charkbiträdet i Dalby skalade av det innan jag hann säga pip och jag iddes inte jiddra om saken).

Svartrötter med Sauce Maltaise

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 4

Tid: ca 20 minuter

Svartrötterna har en klibbig marskrosliknade saft som gärna fastnar på händerna när du skalar dem. Om du inte tillagar dem direkt är det bra att lägga dem i en bunke kallt vatten med pressad citron så att de inte mörknar innan koket.

• 4 st medelstora svartrötter
• 1 tsk salt
• vatten så att rötterna täcks
• Sås:
• 150 g smör
• 3 äggulor
• 1 blodapelsin (helst eko)
• salt och vitpeppar

1. Skala svartrötterna och skär dem i sneda stängel  så att de passar i en gryta eller kastrull. Koka dem i lättsaltat vatten tills de är mjuka, cirka 12-15 minuter beroende på rötternas tjocklek. Känn efter med sticka.
2. Smält smöret i en kastrull på spisen eller i mikron. Tag bort det vita skummet på ytan och bottensatsen och låt svalna.
3. Skölj apelsinen noga och torka av den. Riv det yttre skalet, zesten, av apelsinen och pressa ur saften i en skål.
4. Knäck gulorna och vispa ihop med ca 3 msk av saften i en tjockbottnad kastrull tills den är lätt och skummig. Blanda ner zesten.
5. Flytta över kastrullen till en spisplatta med låg värme och vispa tills blandningen tjocknat.
6. Häll sedan långsamt i det smälta smöret, först droppvis och sedan i en fin stråle under konstant vispning så att fettet fångas upp av äggulorna. Spricker såsen har det gått för fort. Börja då om med ny vispad äggula och häll sakta på den spruckna såsen.
7. Späd såsen med mer blodapelsinsaft till en lösare konsistens. Sila av zesten, eller gör som jag och behåll den i såsen som dekoration. Smaka av med salt och vitpeppar.
8. Har du lyckats klaffa såsen med svartrötterna? Bra, då tycker jag du ska äta upp alltsammans bums. Såsen kan hållas varm i ett vattenbad i tjugo minuter eller så, men andra återuppvärmningsförsök riskerar att resultera i en skuren sås.

Ursäkta att jag är en usel bloggare dessa dagar, men min hjärna har känts inrutad som en sätterikast och den allra minsta extrauppgift skulle riskera ett totalt sammelsurium i lådan. Mycket receptjobb, en hel del saker på familjefronten och så har vi öppnat fiskavdelning i butiken. Det sistnämnda lovar jag att återkomma till. Men i tisdags lyckades jag ändå hasta iväg och äta lunch när Anna-Kajsa Lidell och Lunds Måltidsservice bjöd på beatburgare i Polhemsskolans personalmatsal, för Anna-Kajsas innovation är riktigt spännande som komplement till mer vegetarisk mat i allmänhet och upprop som Meatless Monday.

Vi träffades förra året då vi båda satt med i Foodwires paneldebatt på Passion för mat  i Göteborg och har hållit kontakten sedan dess. Vad Anna-Kajsa har gjort är att laborera med bönor för att få till en näringsrik massa, beat, som kan användas till att minska köttmängden i allt från hamburgare och korv till köttfärssås och bröd. Det kanske inte låter så upphetsande med tillsatser när vi snöat in på rena råvaror de senaste åren, men just att den är tänkt att fungera ihop med kött gör att man kan börja räkna på miljöaspekterna och då blir det plötsligt högintressant: Om alla skolbarn vid ett enda tillfälle skulle byta ut en vanlig hamburgare mot en beatburgare med 50% kött och 50% böna skulle  det kunna minska koldioxidutsläppen med 1 400 ton CO2 vilket motsvarar utsläpp från 1400 villor med bergvärme samtidigt som näringsvärdet i burgaren består. Dessutom skulle det leda till större konsumtion av svenska baljväxter vilket också hade varit bra för det ekologiska jordbruket, då grödorna skiftas på fälten.

Anna-Kajsa har tagit fram olika sorters beat med olika konsistens. En är ljus och går att blanda i soppor och pannkakssmet, en är brun och lite grövre och passar bra till färsprodukter. Jag skulle fått en laddning på prov och laga köttbullar med, men påsen försvann på lagret i butikens julkaos och först nu i tisdags fick jag några plastförpackningar som ligger i min frys.

Vad smakade beat-burgaren då? Ja inte böna, i alla fall. Den dominerande smaken var trots allt kött, och jag tyckte både konsistens och smak var god (jag hade ju förstås velat krydda upp hela faderullan ett par snäpp, men så är det ju ofta med storköksmat.) Dessutom så var den delad i förväg – om någon nu tycker att snittytan ser torr ut – det var inte burgaren. Till den smakade vi en hummus på beat  och focaccia bakat med böna. Brödet var utmärkt, men hummusen vill jag nog gärna fortsätta göra på kikärter.

Det viktigaste är nog att man är tydlig i kommunikationen med dem som ska äta beat-burgare, för om man vet varför så blir man också delaktig i projektet, lite som med vårt projekt Resurskocken som ju också bygger på en ömsesidig överenskommelse. Beat är också ett modernt projekt där ett framtida eventuellt överskott ska återinvesteras för att ta fram fler livsmedelsprodukter som gynnar en hållbar konsumtion. Sådant gillar jag.

Kakorna på bilden ovan innehåller också hela 30 % böna och blir på det sättet mer näringsrika än vanliga kakor. Inte heller där slog bönans smak igenom. Funderar som bäst på vad jag ska göra med mina egna prover. Det lutar åt korv …

Morotsmani? Dela med dig av dina bästa morotsknep. Länka till dina favvo-recept. Berätta allt du vet eller ljug bara lite.

Kommentarsfältet är ditt!

Jag har haft ont om tid för blogguppdateringar på sistone och nu när jag verkligen tänkte drämma till med ett finfint recept till helgen så skar jag av en fingertopp i mandolinen  i samband med en matfotografering (ska jag använda hållaren? nej det går snabbare utan). Min dotter kom springande med ett par Bamseplåster som jag hjälpligt lyckades stoppa blodflödet med och som jag aldrig kommer våga byta. Så nu får jag undvika köksarbete ett par dagar till och skriva klart nödvändiga jobb med pekfingervalsen.

Här är en pausbild så länge. Semmelreceptet (utan fingertopp) hittar ni här och vill ni läsa mer om köksskador rekommenderar jag den här artikeln av Malin.

Det mest effektiva sättet att få tyst på sina meningsmotståndare är att knäcka dem ekonomiskt. Även om dokumentärfilmaren Fredrik Gertten och WG Film vann Anti-SLAPP målet och Dole blev skyldiga att betala försvarets kostnader, är produktionsbolaget kraftigt försvagat efter alla turer. Under hela processen filmade Gertten händelseförloppet och detta har resulterat i den nya dokumentären Big Boys Gone Bananas!* som handlar om yttrandefrihet, makt och kopplingen mellan media och storföretagen.

För att kunna distribuera filmen i USA behöver WG film kunna betala för juridisk hjälp och försäkringar, pengar de just nu inte har. Därför startar nu en insamling på Kickstarter där privatpersoner och företag kan donera allt från 5 dollar och uppåt. Här kan du se trailern och läsa mer. Har du inte möjlighet att bidra ekonomiskt kan du ändå hjälpa till genom att sprida budskapet i dina nätverk.