Det mest effektiva sättet att få tyst på sina meningsmotståndare är att knäcka dem ekonomiskt. Även om dokumentärfilmaren Fredrik Gertten och WG Film vann Anti-SLAPP målet och Dole blev skyldiga att betala försvarets kostnader, är produktionsbolaget kraftigt försvagat efter alla turer. Under hela processen filmade Gertten händelseförloppet och detta har resulterat i den nya dokumentären Big Boys Gone Bananas!* som handlar om yttrandefrihet, makt och kopplingen mellan media och storföretagen.

För att kunna distribuera filmen i USA behöver WG film kunna betala för juridisk hjälp och försäkringar, pengar de just nu inte har. Därför startar nu en insamling på Kickstarter där privatpersoner och företag kan donera allt från 5 dollar och uppåt. Här kan du se trailern och läsa mer. Har du inte möjlighet att bidra ekonomiskt kan du ändå hjälpa till genom att sprida budskapet i dina nätverk.

Hittade en restresa och tillbringade nyårshelgen med familjen på Gran Canaria. Om hotellmaten finns inget roligt att säga, det är smällar man får ta för ynnesten att kvickt få komma iväg till solen.

En dag hyrde vi i alla fall bil och körde omkring på ön, långt bort från hotellmattorna. Uppe i bergen, i dalgångarna, låg små byar med fruktodlingar omkring. De sålde juice och färsk frukt vid vägen, och sällan har papaya smakat så gott. Avokadofrukterna var nästan lika stora som dem jag åt i Malawi och vi bunkrade upp med tomater, apelsiner och små kanariebananer till hotellrummet som motvikt till kantinens sladdriga pommes och barnbolognese.

I lilla hamnen Puerto de la Aldea stannade vi sedan för lunch och jag beställde nygrillade sardiner med papas arrugadas, aioli och mojo verde. Mat är inte allt – men det är mycket. Den behöver inte vara fancy om den bara är tillagad med en gnutta kärlek. Om jag någonsin kommer tillbaks till ön är det där jag vill bo. Här är ett tidigare bloggat recept på mojo verde.

Bråda dagar med jobb, jobb och jobb – men nu ska här firas jul! Matmässigt blir den ungefär som vanligt: köttbullar, långkål, skinka och risalamande med syltade körsbär är mina julmåsten, det andra varierar. Pepparkakshusen ska vi montera ihop idag – det ligger en jättehög med gavlar, tinnar och torn och väntar på mig på köksbänken.

De sista lussebullarna är för längesedan uppätna och ville jag verkligen sätta ännu en lussedeg? Nä, det fick bli saffransmadeleiner istället. I USA drar det sedan länge en stor madeleinetrend på caféerna, vilket Bendel påpekade här redan förra året.  Och med sedvanlig transatlantisk fördröjning kommer den säkert landa hos oss lagom tills vi dödströttnat på cupcakes och macarons (jag är redan där). Madeleiner är ett förtjusande litet bakverk, dessutom är vi ju alla svaga för en bra story. Tack, Öhman, för länken!

Men vad är då riktiga madeleiner? De kan uppenbarligen se ut och smaka lite hur som helst. Jag skummade igenom en massa olika recept och bestämde mig för att försöka göra dem som de franska från Lorraine. Många recept är mischmasch av gammalt och nytt – till exempel förekommer ofta rekommendationen att smeten med bakpulver i ska vila i kyl ett par timmar, vilket så vitt jag förstår är kontraproduktivt. Men likadant är det med recept som förespråkar delade ägg (som i min kamomillakaka). Metoden med att jobba upp fluffet gör att man måste vara lite snabb i vändningarna för att effekten ska bestå. Jag gjorde alltså först en sats där jag vispade upp separerade vitor och gulor och smaksatte med saffran och citronzest från de sista spanska citronerna. Kakorna blev luftiga och fick vackert runda gyllenbruna magar, men den där speciella smuligheten – som artikelförfattaren i länken ovan också var på jakt efter – uteblev. Likaså den berömda ”puckeln” på ovansidan. Hur skulle man få till den?

Jag gjorde en sats till med mald mandel, zest och saffran och använde istället metoden genoise, det vill säga löste upp sockret i hela ägg över vattenbad, vispade upp volymen och lät smeten svälla i en timme – och se där, det var tricket! Jag tillsatte lite mer smör än vad som är brukligt eftersom saffran tenderar att göra kakor torra, men den malda mandeln bidrog dels till ”crumbles” och dels till att skorpan blev något segare än innanmätet – bättre tugg, liksom. I samma veva kunde jag också konstatera att det där med att mjöla den smörade madeleineplåten också är fullständigt meningslöst om man som jag har har en nyare non-stick, det fungerar bra med bara smör.

Nu hävdar kanske en vän av ordning att jag borde göra två satser till – en med delade ägg och mald mandel och en med genoise utan mandel – men si det finns det inte riktigt tid till dessa dagar.

Så det här receptet får bli min julklapp till er och samtidigt vill jag passa på att önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Tack för att ni har läst, kommenterat, hejat på och tipsat under året som gått (tänk att folk undrar varför i hela fridens namn man skänker bort recept utan ersättning?) Vi hörs efter helgerna – då vänder ljuset och vi slipper taskig skärpa i matbilderna.

Saffransmadeleiner

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 24 st, 2 bleck

Tid: ca 1 timme 45 minuter

Trött på julen? Jamen skippa saffranet då och hitta på någon annan smaksättning – chokladdoppade är inte alls dumt. Då kan du också minska mängden smör något. Madeleinebleck är kul att ha och finns både hos större kökskedjor och i nätbutikerna.

• 4 st ekologiska ägg
• 2 1/2 dl vetemjöl
• 1 1/2 dl strösocker
• 2 1/2 dl mald mandel
• 100 g smör
• 1/2 citron, zesten
• 1/2 g saffran
• 1 nypa salt
• florsocker

1. Skålla och mal mandel.
2. Smält smöret och låt det svalna. Stöt saffranet noga med en sockerbit och lös upp det i smöret.
3. Genoise: Blanda ägg och socker i en skål över ett vattenbad och värm under omrörning till fingervarmt. Sockret smälter och blandningen kan sedan vispas några minuter till imponerande volym.
4. Sikta mjölet och vänd ner det i smeten med saltet, använd slickepott. Ta undan en klick smet och rör ihop med saffranssmöret först, innan du vänder ner även det i smeten.
5. Tillsätt den malda mandeln och zesten och blanda försiktigt. Täck över skålen med plastfolie och låt smeten svälla i rumstemperatur i en timme.
6. Ställ in ugnen på 200 grader och smörj en madeleineform med smält smör.
7. Klicka en sked smet i mitten av varje ”snäcka”, fyll inte försänkningen helt.
8. Grädda i knappt 15 minuter eller tills kakorna är gyllenbruna med något knapriga kanter. Efter några minuter i ugnen sväller den karaktäristiska ”puckeln” upp i mitten av varje madeleine.
9. Låt svalna, sikta över florsocker och förvara i lufttär burk. Kakorna blir faktiskt ännu godare efter någon dag. Underbara att doppa – de suger glatt upp vilket te du vill – men jag skulle nog föredra lapsang souchong före Prousts lindblomste under kyliga dagar.

Om jag själv skulle ranka alla recept jag skrivit de senaste åren, så skulle mina dadelknäck med pistaschmandel från i förfjol hamna ganska högt. De blev helt enkelt rasandes goda och jag hade planerat att göra dem i år igen.

Men så kvittrades det om körsbärssirap på twitter – och inte om vilken sirap som helst, utan om en gjord på kroatiska maraskakörsbär av den sort som man tillverkar den kända likören Maraschino av (mer om smakskillnaden mellan italiensk och kroatisk Maraschino kan du läsa i den här cocktailbloggen). Trots att jag älskar färska körsbär så tycker jag att körsbärsprodukter ofta är för söta för min smak, men den här kunde jag bara inte motstå och ville genast köpa mig en flaska.

Nu hade jag lite flyt  i och med att Helsingborgsbaserade Ninas mat var återförsäljare och bussigt nog kunde ordna en personlig leverans till mig lagom inför årets knäckkok och jag blev knappast besviken – vilken djup och fin körsbärssmak, med en svag bitterton av kärnor. Den här julen vill jag  använda den i allt: rödkål, till risalamanden, i drink…  Men först ut är knäcken, där bärsaften liksom sipprar fram ur kolan medan du tuggar och du kanske får sjutton minuters extra nattsömn på kuppen.

Körsbärsknäck (av den förföriska sorten)

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 50 st

Tid: 40 minuter ca

De här knäcken påminner mycket om mina dadelknäck, men körsbärssirapen är inte alls så trögflytande som dadelsirapen. När den reduceras blir det därför något färre knäck än ur den andra satsen. Men vad gör väl det?

• 2 dl körsbärssirap
• 2 dl socker
• 2 dl vispgrädde
• 2 msk smör
• 1 dl hackad sötmandel (gärna spansk)

1. Koka upp sirapen, sockret, grädden och smöret i en tjockbottnad kastrull. Låt sjuda på medelvärme (något varsammare än dadelknäcken, alltså) tills knäckmassan nått 122 grader (eller strax över 125 om du vill ha hårda). Använd termometer eller gör kulprovet.
2. Kulprov: En tesked knäck doppas i ett glas kallt vatten. Kan du rulla en fast kula är knäcken färdig.
3. Hacka mandeln fint. Jag brukar inte blanda ner den utan lägger den ovanpå. Det blir vackrare och dessutom blandas ju allt i munnen ändå.
4. Häll upp knäckmassan i en kanna med pip, så är det lättare att pricka formarna. Mia Öhrn brukar lite fiffigt smöra plåten under formarna för att dessa inte ska välta.

Jag har aldrig varit någon större kokosälskare. Lite kokosmjölk i en soppa eller så är gott, men någonstans finner jag doften en smula insmickrande och förknippar den ofrivilligt med 80-talsstränder och manisk soldyrkan. Men ibland behövs bara ett nytt sammanhang för att ompröva.

Vid en middag i Spanien nyligen skedade min väninna ner generöst med kallpressad kokosolja i en skål med syndigt vitt jasminris (hade nästan glömt hur gott det är!) och doften spred sig i hela köket. Den där kokosoljan var fantastiskt ren och blommig på ett sätt som fick kokosmjölk att kännas tråkig och det härdade kokosfettet du köper i block i mejeridisken rent vedervärdigt.

När jag kom hem rekade jag lite bland olika KRAV-sorter: Kung Markattas fanns i butikshyllan. Den var mer lämpad för stekning och smakade inte speciellt mycket kokos. Då var Renée Voltaires såå mycket bättre men favoriten var hälsokostmärket Cocosa, som hade både en Extra Virgin med kokosaromen kvar och en Pure Coconut Oil att steka i. Nu kanske ni hälsomedvetna därute redan känner till dessa, men för mig var det ett klart genombrott i min kokosterapi.

Nåväl, när årets ischoklad skulle tillverkas idag var det helt klart denna nya kärlek jag kände för att blanda i, även om konfekten näppeligen kan kvala in som nyttig. Kokosnötter är det många som handlar hem nu till jul utan att riktigt veta vad de ska ha dem till. Har ni problem med att öppna dem rekommenderar jag denna gamla länk.

Marmorerad ischoklad med kallpressad kokosolja

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 20-30 (beror på formarna)

Tid: 20 min

Den kallpressade kokosoljan är alltså fast i konsistensen i rumstemperatur. Jag valde den med kokossmak kvar och använde vit och mörk choklad, Fairtrade.

• 100 g mörk choklad 72%
• 100 g vit choklad
• 100 g kallpressad kokosolja

1. Dela chokladen i bitar i separata skålar och smält den ca en minut i mikron eller över ett vattenbad.Vit choklad är extra känslig, så det är bättre att du tar ut den ur mikron med lite osmälta bitar, de smälter snabbt vid omrörning, än att chokladen är inne för länge och förstörs.
2. Blanda ner hälften av kokosoljan i den mörka och resten i den vita chokladen. Rör om tills oljan lösts upp.
3. För att få marmorerad choklad som på bilden fyller du först formarna med vit eller mörk choklad – men sparar cirka en matsked av varje. Droppa med en tesked mörk choklad i den vita och vice versa. Ta en provsticka och rita en virvel (överarbeta inte även om det är kul – då blir det inte snyggt!)
4. Låt stelna i kylen och förvara svalt, ischoklad ska smälta först i munnen!

Jahaja, någon skyltsöndag eller julmarknad blev det inte tal om igår på första advent. Vi stängde in oss här hemma och hoppades att takpannorna skulle sitta kvar och att inte strömmen skulle försvinna. Under tiden passade vi på att baka dubbel sats av lussekatter.

När hela familjen är med och bakar blir det inte helt odramatiskt: Hur många katter ska vi ha? Får man göra en enda jättebulle till sig själv och vem ska egentligen få sätta dit russinen?  Blir det inte som man vill surar man en stund och går och spelar Minecraft istället.
Bullarna blir också ganska olikformade, och jag måste erkänna att det är lite knäckande att min man gör mycket snyggare bullar än jag …

Vi använde oss av det här receptet som jag ju har publicerat tidigare och fyllt på med detaljer efterhand. Jag har nu provat Skansenbagarens tips med att äggpensla några först efter bakning, men det blev inte så bra att det var värt att ändra tågordningen. Saffranet fick dra en bra stund i konjak och jag skvätte även i apelsinblomsvatten, eftersom jag kom att tänka på Lisas ljuvliga indiska rispudding. Kunde varit lite generösare med det, det märktes inte så mycket. Kanske provar jag finrivet apelsinskal i nästa år.

Nu i november har Österlenkryddor skördat saffran i Köpingebro utanför Ystad. Det hade varit festligt att prova, men det skulle nog krävas en smärre fotbollsplan med krokus för saffran till ett enda bak.

Jag gjorde som jag berättade i kommentarerna till förra inlägget: skaffade mig och äldsta dottern en billig weekend-biljett till Spanien och våra goda vänner som bor utanför Marbella. Och när planet skar igenom det tjocka molnlagret skingrades allt höstrusk som genom ett trollslag. Vad fanns det nu att deppa över?

Det var inte överdrivet varmt i Marbella, men tillräckligt för att kunna sitta uppe halva nätterna och dricka cava och prata ikapp på en terass mot fonden av de blå klipporna i Marocko på andra sidan vattnet. En kväll var vi bjudna till en irakisk/brittisk familj som lagade fantastisk kyckling, marinerad i yoghurt, med kryddigt ris – jag får nog anledning att återkomma till det receptet.

Men vad handlade jag då med mig för spännande ingredienser hem? Ingenting faktiskt, det var inte en sådan resa. Fast jag och min väninna gick en regnig hundpromenad i byn där hon bor på morgonen innan hemresan och plockade en stor påse citroner från de överfulla träden. Vis av erfarenheten från Mexiko stuvade jag ner dem i resväskan.

Citroner plockade direkt från träden behöver inte vara knallgula för att vara mogna, huvudsaken är att de är glansiga i skalet. Att de konventionella citronerna i våra butiker ser ut som de gör finns det en massa trixande bakom. Jag är inte riktigt säker på om sorten jag plockade är en sen Verna eller tidig Mesero (som också kallas Primofiore – precis som de första italienska Femminello-citronerna).

När jag kom hem funderade jag över på vad jag skulle göra med dem för att få dem att räcka så länge som möjligt. Valet var inte så svårt: en marockansk inläggning med saltade citroner.

Det är alltså skalet man är ute efter, även om köttet går utmärkt att använda det med. Sältan drar ur beskan ur citronen och kvar blir den härliga, komprimerade aromen. I det marockanska originalet används en sorts små citroner med tunt skal, helst vårskörden, (eftersom citroner kan skördas flera gånger per år men egenskaperna blir olika i och med temperaturväxlingarna). Men smaken är olika, Jamie Oliver vill ha dem ”large and fat”. I Marocko finns också en sötcitron, kallad limette, som kan saltas in, precis som den sötare meyercitronen som blivit enormt populär i USA. Kanske var det den Camilla Plum hade i åtanke när hon lade till socker i sitt recept?

De marockanska citronerna skärs ofta i fyra, nästan genomgående, klyftor för att hålla formen samtidigt som fruktköttet kan saltas. Men även där finns olika varianter: vissa skivar för snabbare process, andra klyftar helt och kan packa citronklyftorna tätare i burken, medan ytterligare en falang nöjer sig med att skära av topp och botten.

Jag ville konservera citronsmaken, undvek att krydda på och använde bara citronblad och några vitlöksklyftor vid inläggningen (ersätt med torkade kaffirlimeblad). Om en månad är burken färdig – den får bli min julklapp till mig själv! Tipsa gärna om vad ni använder saltade citroner till.

Saltade citroner

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 10 citroner, en 2-litersburk

Tid: 20 minuter + 4 veckor

Du kan också krydda dina saltade citroner: korianderfrö, fänkålsfrö, svartpeppar, kryddpeppar lagerblad, chili, kanelstång eller kardemummakärnor är exempel på vad som kan varvas mellan lagren. Kryddorna, framför allt chili och vitlök, funkar ungefär som pepparroten vid en vanlig inläggning och minskar risken för mögelbildning. Citronerna får även ett skyddande ”lock” av att oljan flyter upp.

• 10 små ekologiska citroner
• 10 små ekologiska citroner (saften)
• 6 citronblad (ersätt med kaffirlime)
• 600 g grovt havssalt
• 6-8 klyftor vitlök
• 2 dl olivolja
• Vatten (att fylla upp med)
• Extra salt

1. Skölj och skrubba citronerna riktigt rena med en borste. Kryssa dem djupt, nästan hela vägen igenom, så att de bara sitter ihop vid fästet. Öppna skåran och salta innanmätet.
2. Rengör och sterilisera glasburk, lock, spänne och ring i kokande vatten.
3. Häll lite salt i botten av burken och packa citronerna så tätt du kan utan att de trycks sönder. Salta mellan lagren och varva med vitlöksklyftor och väl avsköljda citronblad.
4. Avsluta med att pressa citronsaften över alltihop. Fyll på med olivoljan och tillsätt sedan vatten så att lagen täcker citronerna ordentligt.
5. Ställ i rumstemperatur. Vänd burken upp och ned (så ofta du kommer ihåg det) så att allt blandas och saltet lättare löses upp. Håll koll på att citronerna inte flyter upp över ytan, då är det större risk att de blir dåliga. Tryck ner dem i så fall och fyll på med ett skyddande lager salt.
6. Efter en månad är citronerna färdiga. Skölj av saltet, hacka ner dem i en couscoussallad med lax och fänkål, använd i en saffransdoftande lamm- eller kycklingtagine eller något annat gott. Påstås hålla i allt från ett halvt till två år, men efter några månader har du nog ändå snaskat upp dem.

Hej där ute, är ni kvar? Kanske sitter ni om kvällarna och sippar te bland kuddarna i er favoritsoffa, djupt försjunkna i en tjock, rysk  roman. Då och då tittar ni upp och ser figurer i kakelugnens glöd och njuter av höstens möjlighet till kontemplation.

Det gör inte jag. Om höstarna deppar jag, regelbundet som en klocka. I takt med att löven faller sjunker mina axlar och jag känner plötsligt hur trött och tråkig jag är. Plikttroget karvar jag mina finaste pumpalyktor med barnen och öppnar dörren för tvåhundra godissugna gastar och spöken medan mitt hjärta är tungt som en sten. Jag kan inte ens blogga utan att känna mig som en livsstilsparodi på mig själv. Helt plötsligt funderar jag på om allt det jag tror att jag kan egentligen bara är en illusion som hålls upp av min vilja. Jag får ofta frågan från folk om hur jag orkar prestera så mycket jämt. Det gör jag inte, om höstarna betalar jag priset.

När jag ändå är igång passar jag på att deppa över Greklands situation och eurokrisen, över att den första lasten av Fairtrade-bananer i lösvikt, som jag sett fram emot, har drabbats av kronröta, att vår hund är gammal och inte kommer att leva så länge till och över att jag är så oförmögen att leva i nuet.

Kanske är det en simpel fyrtioårskris? Fast min vän, som är psykolog, säger att fyrtioårskrisen är som den gamla dängan med Peggy Lee. Så är det ju inte, min depp handlar inte om resignation utan är bara baksidan av min joi de vivre. Ett nödvändigt ont för att när den släpper få vara riktigt, riktigt lycklig.

Jag provar med lite glass så länge.

Uppdatering: Och lite glada nyheter sitter alltid bra: Gitto vann Stora Matbloggspriset idag, Lisa mottog hederspris och Resurskocken kom tvåa i Fast Food Awards 2011 – underbara Urban Deli vann mycket rättvist.

Clementinglass med lakritsrippel

Receptmakare: Anna Billing

Portioner: 4

Tid: 60 minuter + vila över natten

Det här är inget ortodoxt glassrecept. Jag hade clementiner över och valde yoghurt för att understryka syran i frukten. I kylen fanns bara två ägg, alltså använde jag dem och lade till grädde för att öka på fetthalten. Lakritssirapen hade stått och stirrat på mig länge, men byt mot mörk choklad om du vill.

• 6 clementiner (saften + skal av 1/2)
• 3 dl yoghurt (10%)
• 1 dl vispgrädde
• 1 msk honung
• 1 dl socker
• 2 äggulor
• 1-2 msk söt lakritssirap

1. Blötägg gelatinbladet i en skål kallt vatten (ca tio minuter).
2. Skölj och skrubba en av clementinerna i varmt vatten och riv zesten av drygt halva. Pressa saften ur clementinerna
3. Häll yoghurt, grädde, clementinsaft, skal och socker i en tjockbottnad kastrull. Låt blandningen koka upp.
4. Tillsätt honung och lös upp den med de övriga ingredienserna.
5. Knäck och dela äggen. Spara gulorna i en bunke och vispa dem hårt.
6. Häll yoghurtblandningen i en jämn stråle och vispa ner tillsammans med äggen.
7. Tillbaka med blandningen i kastrullen igen. Låt sjuda på svag värme i en kvart.
8. Låt gelatinet smälta helt i den varma blandningen.
9. Sila av skalbitarna genom en finmaskig sil och kyl glassmeten i ett vattenbad.
10. Plasta in skålen – så att inte massan tar smak av annat – innan du ställer den i kylskåpet över natten. Glöm inte att lägga skålen till glassmaskinen i frysen.
11. Ta ut smeten ur kylen och kör den i maskinen i cirka 30 minuter.
12. Bred ut hälften av glassmassan i en form, ringla över en sked lakritssirap, bred på resten och ringla över en sked till.

Idag har jag skrivit i branschtidningen Fri Köpenskap om hur det skulle kunna vara möjligt för livsmedelskedjorna att helt övergå till ekologiska Fairtrade-bananer. Krönikan utgör egentligen en fortsättning på min artikel här på Taffel från hösten 2009 och inlägget från i våras. Tokvisionärt? Det tycker kanske en del, men det är fullt genomförbart:

Hur vi lyckas med Fairtrade

Alla gillar Fairtrade. För vem av oss kan ogilla att odlare och anställda i utvecklingsländer får skäligt betalt? Eller att deras barn slipper slita ont på plantager och får gå i skola? Eller att de får organisera sig och kan hävda sina demokratiska rättigheter? Men om Fairtrade nu behövs så innebär det samtidigt att vår nuvarande handel med bananer, kaffe, te, choklad med mera lämnar mycket kvar att önska och naglar fast småproducenterna vid en direkt ovärdig levnadsstandard. Vi pratar gärna om handelns möjlighet att ge välstånd, men dessa pengar når aldrig den fattige odlaren utan slukas upp på vägen.

Fairtrade har funnits i Sverige sedan 90-talet, men trots att den är väl etablerad och försäljningen ökar ligger vi långt efter Irland, Storbritannien och Schweiz i statistiken. För Fairtrade ses av oss som separat goodwill gentemot medvetna kunder i stället för ett verktyg att påverka de stora volymerna med. Det anses för kostsamt.
Vi introducerar nya produkter där Storbritannien konverterar befintliga märken till Fairtrade. Här klumpas Fairtrade ihop i nya EMV-kläder och likställs med halvmesyrerna Rainforest Alliance och UTZ, som inte på långa vägar är lika kraftfulla. Ansvaret skjuts helt och hållet över på konsumenten och på de enskilda butiker som orkar driva på processen. Allra trögast är bananer.

Jag vet vad jag talar om, för vi har sålt Fairtrade-bananer i vår butik i Lund alltsedan introduktionen. För några år sedan utgjorde Fairtrade-bananerna endast 5 % av butikens bananförsäljning. Vi bestämde oss då för att ta samma utpris som för de konventionella, samtidigt som vi visade Fredrik Gerttens film Bananas!*, för att påvisa att det var möjligt att driva volym genom information. I dag är vår andel Fairtrade-bananer 32 %, trots att de säljs förpackade. Riksandelen är 6,9 %. Vägen dit har kantats av bristande tillgång och kvalitet, men det råder inte brist på potentiella Fairtrade-bananer i världen, det råder brist på ingångna avtal. Och kvaliteten har förbättrats så till den grad att vi har märkt en attitydförändring hos kund: de marknadsledande konventionella bananerna har tappat i popularitet.

Så låt oss anta att vi alla skulle övergå helt till ekologiska Fairtrade-bananer: En ansluten odlare får, förutom 1.50 kr/kg av minimipriset, även en premie på 50 öre. Med hjälp av den kan hans familj överleva på sin produktion och skicka barnen i skolan. Genom ett kooperativ kan pengarna kanske räcka till att installera el, borra brunnar eller införskaffa en linbana så att han inte måste bära de tunga bananstockarna över axeln i den slippriga gyttjan. Och han slipper exponeras för bekämpningsmedel.

Om vi genom smartare och mer visionär logistik kapade onödiga prispålägg för överdrivet svinn, mellanhänder, plastpåse, frakt och mogning så skulle det bara innebära några ören extra för kunden per köp, eller tio kronor mer i utpris för bananer – per person och år. Det har vi råd med, för vem i kedjan skulle inte, om man bemödade sig att förklara sammanhanget, tycka det var fullt rimligt?

Vi måste genast sluta med prisdumpning av bananen i kundkampanjer, då effekten trycks tillbaka hela vägen till odlaren och dessutom minskar förståelsen hos konsumenten för vad bananen egentligen betingar för värde. Att fortsätta den felaktiga hanteringen och sedan kompensera genom att skicka pengar till hjälporganisationer är som att slå någon på käften och sedan plåstra om. Visst kan vi få till stånd en lönsam handel vi kan vara stolta över. Om vi bara vill och vågar.

Anna Billing

För just i dag är det Fairtrade Challenge, Fairtrades manifestation för att uppmärksamma hur många rättvisemärkta produkter som faktiskt finns ute på marknaden och inspirera till medvetna köp. Leta upp ditt närmaste fikaställe här, det är många som bjuder idag,  och delta tillsammans med 400 000 andra, eller köp fairtradecertifierat kaffe, knäpp på bryggaren och baka något enkelt, gott därhemma.

Förra året hade vi stor tävling här på Taffel för att uppmuntra till att baka med Fairtrade-produkter. Vinnarrecepten hittar ni här och receptet till mina grymma, rättvisa brownies på bilden finns här.

Själv har jag haft fullt upp med kampanjen Fairtrade Fokus i butiken, men jag är snart tillbaka här igen – med en ny uppföljning om bananerna.